Okej inte det enda, men ni fattar. 

Idag är en sån dag. Lillebror matvägrar om vartannat så är det inte nappflaskan som diskas så är det tallriken, eller all övrig disk.

 I omgångar, hela tiden. 

Och så det här med att lyckas städa. 

Jag förstår inte hur man ska lyckas med ett städat hem.

Det är nästan skrattretande hur fort det går från harmoni till kaos.

Jag plockar och plockar så att ryggen svider men ändå är det grejer överallt. Och storstädningen som kommer lägligt till helgen är intensiv, men trots det spenderar jag lördag med att organisera. 

Idag hade vi en bra förmiddag, jag tog tag i plugget direkt efter dagislämningen medan lillebror sov. 

Bra frukost, bra lunch. 

Jag tog det lugnt och försökte slappa.

Men sen vände det. 

Från en stund till en annan, så fort går det.

 Magkatarren slog till ordentligt i takt med att lillebror bara blev mer och mer missnöjd.

Storasyster var jättetrött och grinig vid hämtning och inget var bra. 

Jag kommer in i ngn sorts ofas där det alltid är någon av de små som är ledsen och det känns som att jag inte räcker till. 

Alla är hungriga men ingen vill äta. 

Jag försöker än det ena än det andra. 

Jag stryker medhårs, jag gullar, jag busar. 

Jag är sträng, jag är bestämd.

Jag är ledsen. 

Jag försöker få den lilla att sova.

Överrösta skriket med sång som handlar om att somna in i en säng som är fin. 

Jag försöker hålla den stora vaken samtidigt.

Hon hittar en gammal chokladbit som hon gömt någon gång under vagnen.

Och jag orkar inte ta den diskussionen också, och ber istället att få smaka.

Det är såna här dagar jag ska minnas.

När jag sitter där, kanske på jobbet, och bara suckar och längtar tillbaka. 

När jag inte ser med rättvis blick hur skönt det kan va att komma hemifrån ett tag. 

När jag inte längre minns hur jag slet, och hur mycket min kropp sved.

Och hur det tärde på min inre balans.

När mina tankar är rosenskimrande och jag tänker "hur jobbigt var det egentligen?". 

Då ska jag tänka på en sån här dag.

Och vara tacksam över allt jag gått igenom, att jag orkade, och att jag gjorde mitt bästa. 

Och det är gott nog.