Och här är du nu.
Tänk att det gått ett år.
För ett år sedan (den 21:a maj) var jag inne på förlossningen för att jag trodde att vattnet gått. Så var dock inte fallet men så här i efterhand är jag ändå övertygad om att det hela hade börjat...
Jag hade tidigare under dagen varit inne på en överburenhetskontroll som är vanlig när man gått över tiden. Jag var då inne på 13:e dagen efter bf och var lite av ett vrak. Allt såg bra ut och de sa att jag skulle åka hem och fortsätta vänta. De sa även att det var en stor bäbis och hon erbjöd sig att göra en hinnsvepning och jag tackade ja. Det gick dock inte alls att göra för livmodertappen var så "omogen" och bakåtlutad att hon inte ens nådde den. Hon var barsk och hård och där rann bägaren över för mig. Jag krånglade på mig kläderna och resten av dagen grät jag mest för allt kändes så hopplöst.
Vid middagstid samma dag började det kännas konstigt och jag funderade på om det var vattnet som spökade. Jag viftade dock bort det men när klockan var vid 22 blev det ännu mer och jag ringde förlossningen som bad mig komma in. Jag och M tog beslutet att jag skulle be min mamma följa med för att om det skulle vara falskt alarm så skulle vi inte behövt anlita barnvakt. När vi kom dit blev jag uppkopplad till ctg och såg sammandragningarna komma och gå på skärmen. Som alltid rörde du dig konstant och det gjorde det lite svårt att hålla koll på dig och dina hjärtljud, men tillslut hade jag suttit så länge att dom såg att allt såg bra ut med dig och det var bara att åka hem igen.
Jag skjutsade hem mamma och var varken glad eller ledsen, men kanske att jag kände mig lite lugnare inombords. Det var lite avdramatiserande för min rädsla att åka till förlossningen och se att allt såg bra ut med mig och bäbisen för att sen åka hem igen. Liksom skönt att spana in miljön där jag snart skulle föda.
Jag landade i sängen vid 1-2 tiden på natten och Ellen vaknade kl 4 av någon anledning den morgonen. Hon och Martin gick och la sig i soffan och klockan 6 vaknade jag av en hemsk värk...
Men det var bara en.
När jag sen gick på toaletten såg jag en liten liten strimma blod och förstod att nu har det verkligen börjat... Även om det var svårt att förstå! Ja smsade Martin och skrev: "jag tror inte du behöver gå på jobbet idag".
Värkarna var väldigt oregelbundna och jag hann prata med både mamma och svärmor samt ringa förlossningen. Martin cyklade iväg med Ellen på förskolan halv nio och jag laddade mentalt för att denna förlossning skulle ta lika lång tid som den förra, och att jag skulle lyckas vara hemma längre innan vi åkte in den här gången. Jag sa till och med till Martin: "idag blir det en filmdag"... Men nä.
Vid halv tio var värkarna oerhört intensiva och de blev bara fler och fler. Jag kämpade på medans Martin masserade mig, gav mig glass och dryck. Jag försökte stå i duschen och spola varmvatten, jag vandrade runt hemma och varierade ställning så mycket jag kunde. Åh faan vad ont det gjorde.
Tillslut, två timmar senare, står jag bara och skakar i panik och frustration för att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Vi skyndar oss in i bilen och åker in...
Väl där blir jag direkt undersökt och får höra orden "Jo men här har det hänt grejer, du är öppen 6cm".
Alltså den meningen! Jag grät av smärta och av total lycka! Trodde inte det var sant, var så himla stolt över mig själv! Jag ber om smärtlindring men får bara till svar att det enda ja ska tänka på är att andas....
Fan också.
Lustgasen var min bästa vän och jag lärde mig att andas med den väldigt snabbt. (Vilken revansch sen sist då varken den eller edan eller de andra bedövningarna gav mig NÅT!)
När ja inte tyckte den gav effekt bad jag dem höja och jag hade kontroll hela vägen. Det var en period där när jag liksom svävade bort i smärtan (antagligen vid 9-10cm) och jag tänkte att det är nog så här det känns att bli torteras. Hemska tanke!
Men alltså, vilken otrolig teknik jag hade. Jag mötte varje värk, lät den ta över, flöt med och liksom försvann. Och jag som inte trodde att den lilla mentala träningen som jag försökt med, hade gjort någon verkan. Men tydligen hade jag förberett mig mer än vad jag nånsin trodde. Jag var så redo och det gick så fruktansvärt bra. Ut kom en liten (stor) pojke med sne näsa på 4200 gr och som var 53 cm lång. Martin var som vanligt min klippa i stormen och vi var som ett väloljat team.
Nu har det gått ett år och jag är så glad att det var just DU som var där inne. Sen första stunden jag höll dig har din existens känts så självklar i vårt liv. Det var dig jag väntat på.
Du har förgyllt våra dagar med skratt och glädje, och våra nätter har kantats av alldeles för lite sömn. Och jag, jag känner mig fortfarande så himla stärkt av förlossningen.
Älskade unge!!
Vardagsmat
Åh, det har verkligen varit så himla mycket nu en tid.
Jag har jobbat i en och en halv månad och det går rätt okej. Självklart jobbigt att lämna barnen men oh så nyttigt.
När jag inte jobbar spenderar jag mycket tid med barnen och sambon. Vi hjälps åt, turas om och avlöser varandra så gott det går. Vi pratar, bråkar, skrattar, gråter, älskar och lever. Lika jobbigt som underbart. När man tror att man ska bryta ihop för att det är så jobbigt upptäcker man plötsligt kanske att någon av barnen precis lärt sig nåt nytt och allt blir värt all möda och tandagnisslan. Tårarna byts ut mot glädje, lycka och förundran över livet. Detta älskade liv!
I min närhet är det många som har det jobbigt just nu. Sjukdomar, operationer, bråk, utmattning är bara några av bekymren som numer tillhör vardagsmat. Detta tar upp så mycket av min tankeverksamhet och jag glömmer ännu mer bort mig själv. Var jag dålig på det innan är jag sämst nu. På gott och ont. Hjärtklappning, yrsel, trötthet och koncentrationssvårigheter är vad som kommer av att bry sig lite för mycket om andra. Och frågan är om det är värt det i slutändan.
Samtidigt hinner jag inte riktigt med att träffa mina nära vänner, som också behöver mig nu och som jag mest av allt skulle vilja vara nära i dessa stunder. Ett dåligt samvete plågar mig och gör det inte lättare.
I veckan fick jag äntligen mina första vårkänslor. Jag satt på jobbet och helt plötsligt började allt kännas lite lättare. Som att någon lättat på trycket lite. Och jag hittar ingen annan anledning än att det måste vara just det.
Åh vad jag längtat.
Fullt upp
Ja det har varit lite skralt med inlägg på sistone. Tråkigt. Men det har helt enkelt inte funnits någon energi. Som vanligt är det så mycket jag vill dela med mig av, funderingar, händelser, tips och bryderier, men jag har inte kommit mig för. Är nu inne på min fjärde vecka tillbaka på jobbet nu och det känns... Lite både och, som väntat.
Det gör ont i hjärtat av att lämna barnen och inte få vara med i varje framsteg, varje äventyr, varje leende. Men samtidigt är det skönt att inte behöva ta varje konflikt. Det är också skönt att känna att jag helt tryggt och lugnt kan lägga över ansvaret på sambon och veta att det går lika bra. Även om det är svårt att släppa kontrollen. Jag märker att jag gärna är där med kommentarer som "såhär gjorde jag" och det kan nog vara lika tröttsamt som hjälpsamt.
Ikväll jobbar jag och fick ett samtal hemifrån kring 17, det hade tydligen varit hektiskt... Lillebror hade fått tag på filen från kylen och hällt ut det på sig själv, golvet och gåstolen och sedan lyckats bränna sig på ugnen. Ajajaj.
Dom där flinka små fingrarna alltså!
Småbarnsår.
Åh dessa småbarnsår! Vilken hatkärlek.
Vissa stunder är det så jobbigt att jag inte vet var jag ska ta vägen eller var jag ska hitta energin till att orka ännu en dag, eller timme. Andra dagar är så underbara att lyckorus ständigt avlöser varandra i jämn takt.
Vissa dagar handlar det om att försöka få allting att rulla på, att få vardagen att gå ihop med mat och sovtider och annat som ska göras t ex. Andra dagar är vi som ett väloljat maskineri som bara tuffar på, och jag känner mig stolt och tillfreds.
Vissa dagar förgås jag av oro. Den kliar och sliter och drar i mig och kan göra mig oförmögen att tänka på annat. Vissa nätter sover jag nästan inget.
Men på något sätt orkar jag ändå.
Just nu är det en jobbig period då först jag och Martin blev förkylda, och några dagar senare båda barnen. Samtidigt! Martin är fortfarande krasslig en och en halv vecka senare och jag har påbörjat min andra förkylning. Ellen verkar däremot ha kryat på sig, i eftermiddag var energin så hög att efter middagen gick det bara inte att stanna inne! Ut, ut, ut och hoppa, springa, åka kana. Men hostan stoppade henne tillslut. Och stackars lillebror som hostar till han spyr och inte får behålla mycket mat.
Vid middagsbordet blev det torkning av både stol, golv och bänkar oxh badet fick hastigt ställas i ordning. När alla gått ut sanerade jag först köket, sen toan och sist mig själv innan jag startade en tvättmaskin. Det positiva är ju att det var helt fantastiskt att komma in sen efter en snabb utevistelse till ett välstädat hem. Åh va jag älskar känslan av ordning och reda! Det är så lätt att andas när var sak är på sin plats och man inte behöver skrapa smulor av strumporna. Tyvärr har jag fått tona ner min kärlek till städning nu när vi är fyra personer i hushållet för det är HELT omöjligt att ständigt hålla efter.
Även om jag ständigt försöker.
Stressande, javisst.
Men i slutändan så vet jag ändå att hur jobbigt det än är, med allt, så kommer jag titta tillbaka på dessa år och bara LÄNGTA tillbaka!!
Om förändring
Ivrigt går jag fram till brevlådan och förväntansfullt öppnar jag locket. Jag kollar mailen hundra gånger på en dag. Allt för att jag liksom väntar på det där "viktiga brevet" som kommer med stora besked. Som kommer att förändra allt och få mig att se på framtiden med andra ögon. Men vad väntar jag på egentligen?
Jag är så redo för förändring. Kroppen och huvudet skriker efter rutiner och mening och känslomässigt är jag utpumpad fast understimulerad. Jag är redo för nya möten och nya utmaningar, jag längtar efter att lära mig saker. Även om det är just det jag gjort senaste två åren. Jag längtar efter att knockas av nya insikter.
Om två och en halv vecka är det dags att börja jobba igen och igår var jag på personalmöte för första gången på väldigt länge. Knappt någon jag kände igen och nät jag kom in där var det en kvinna som frågade "kan jag hjälpa dig med något?".
Jag satt där och kände att jag hade förändrats så mycket sen jag var där sist. Att jag blivit mer rak i ryggen sen jag blev två-barnsmamma. Eller starkare kanske är ett mer passande ord även om det känns klyschigt. Att jag fått andra referensramar om livet och att jag vet vad jag klarar av. Mycket styrka känner jag fortfarande att jag bär med mig från förlossningen. Och det tycker jag känns helt underbart!
Jag hoppas känslan lever kvar tills det är dags att börja på riktigt.
Öva på att vara själv.
Sambon är iväg på fotbollsmatch och jag är som vanligt på helspänn när jag är ensam hemma.
Satte mig först vid datorn för att göra undan ett par saker men det verkar som att båda barnen sover oroligt och efter att ha gått från rum till rum så är det nog bara glömma den idén och kanske försöka lägga mig jag också. Det kanske lugnar mig lite.
Så vad är jag egentligen rädd för då?
Martin berättade om en arbetskamrat vars sambo var rädd för att ett flygplan skulle krascha in i deras hus när hon var själv. Riktigt så farligt rädd är jag väl inte. Mer bara att jag känner mig otillräcklig och att jag stressar upp mig för att dom ska bli sjuka.
Förut tyckte jag det var väldigt skönt att vara ensam efter läggning. Se en film, skriva, pyssla med ett fotoalbum eller bara zappa. Vara själv och njuta.
Men det har jag svårt för nu och detta vill jag tillbaka till.
Därför är det väl ganska lämpligt att sambon spelar fotboll ibland. Så jag får öva.
Och hitta tillbaka.
Snart slut.
Bara tre veckor kvar av min mammaledighet med dessa två.
Ja egentligen är det fem veckor, men de sista två är vi hemma alla fyra, eftersom Martin har tagit ut semester.
Det är blandade känslor. Det känns jättetråkigt att lämna mina små och inte få vara med dem varje dag, och se vad dom lär sig och vad de gör. Jag kommer ju att längta ihjäl mig!!
Men samtidigt känns det som att jag gjort mitt och att jag är redo att lämna över. Detta vågspel av känslor dyker upp med jämna mellanrum. Det känns också som en bra tid på året att börja jobba, tankarna går om en lång semester tillsammans och då känns det rätt okej att jobba ett tag innan.
Nu måste jag sköta barn, självklart börjar grannen borra precis när August somnat.
En bra måndag.
Idag har det varit en riktigt bra dag!
Vi var ute och trotsade kylan på förmiddan, skönt med frisk luft! Det första som hände var dock att jag ramlade och slog svanskotan när jag skulle visa Ellen hur bra jag var att hoppa i snön... Smidigt värre.
Vi har hunnit med att pyssla och leka här hemma samt myst i soffan. Nu är det nattning som gäller och jag måste säga åt mig själv på skarpen att gå och lägga mig tidigt ikväll! Så trött så trött...
Som ett brev till mig själv.
Vissa dagar känns det som att det enda jag gör är att diska.
Okej inte det enda, men ni fattar.
Idag är en sån dag. Lillebror matvägrar om vartannat så är det inte nappflaskan som diskas så är det tallriken, eller all övrig disk.
I omgångar, hela tiden.
Och så det här med att lyckas städa.
Jag förstår inte hur man ska lyckas med ett städat hem.
Det är nästan skrattretande hur fort det går från harmoni till kaos.
Jag plockar och plockar så att ryggen svider men ändå är det grejer överallt. Och storstädningen som kommer lägligt till helgen är intensiv, men trots det spenderar jag lördag med att organisera.
Idag hade vi en bra förmiddag, jag tog tag i plugget direkt efter dagislämningen medan lillebror sov.
Bra frukost, bra lunch.
Jag tog det lugnt och försökte slappa.
Men sen vände det.
Från en stund till en annan, så fort går det.
Magkatarren slog till ordentligt i takt med att lillebror bara blev mer och mer missnöjd.
Storasyster var jättetrött och grinig vid hämtning och inget var bra.
Jag kommer in i ngn sorts ofas där det alltid är någon av de små som är ledsen och det känns som att jag inte räcker till.
Alla är hungriga men ingen vill äta.
Jag försöker än det ena än det andra.
Jag stryker medhårs, jag gullar, jag busar.
Jag är sträng, jag är bestämd.
Jag är ledsen.
Jag försöker få den lilla att sova.
Överrösta skriket med sång som handlar om att somna in i en säng som är fin.
Jag försöker hålla den stora vaken samtidigt.
Hon hittar en gammal chokladbit som hon gömt någon gång under vagnen.
Och jag orkar inte ta den diskussionen också, och ber istället att få smaka.
Vi bänkar oss till slut framför en film, och jag smsar till sambon.
"Du får fixa middan idag".
Det är såna här dagar jag ska minnas.
När jag sitter där, kanske på jobbet, och bara suckar och längtar tillbaka.
När jag inte ser med rättvis blick hur skönt det kan va att komma hemifrån ett tag.
När jag inte längre minns hur jag slet, och hur mycket min kropp sved.
Och hur det tärde på min inre balans.
När mina tankar är rosenskimrande och jag tänker "hur jobbigt var det egentligen?".
Då ska jag tänka på en sån här dag.
Och vara tacksam över allt jag gått igenom, att jag orkade, och att jag gjorde mitt bästa.
Och det är gott nog.
Dan före dan före dopparedan
Det har inte blivit så många uppdateringar på sistone. Jag har börjat på flera inlägg men det känns mest bara som att jag upprepar mig, och klagar, och det är varken roligt att läsa eller skriva om.
Nu är iaf barnen nattade efter en otroligt intensiv dag och om allt går i lås packar vi bilen imorgon och åker till stugan, till min mamma och pappa, och firar jul med resten av min familj. Julklapparna är klara, men inte riktigt inslagna, och maten är inhandlad. Väskorna är inte packade eftersom vi fick oväntat besök ikväll men det får vi fixa imorgon.
Jag hoppas vi får en bra natt så vi är pigga och glada imorgon! God Jul på er!
Innan lucia
Imorgon är det luciafirande på förskolan och det känns faktiskt lite pirrigt, även fast jag bara ska se på! Det blir Ellens första luciatåg eftersom hon hade magsjuka lämpligt nog förra året. I år ska hon vara lucia och gå längst fram i tåget... Vi får väl se hur det blir med den saken förresten, vi är lite inställda på att mötas av trotsen men laddar förstås med positiva tankar och peppande ord. Igår när jag skulle hämta från förskolan fick jag se genrepet och det kändes himla roligt.
Annars har jag varit helt betagen av julstress och hetsat över julklappar. Lillebror sover jättedåligt på nätterna och skapar obalans här hemma. Ibland känns det som jag håller på bli galen eftersom sömnbristen gör mig mindre rustad att möta motgångar. Små bekymmer blir stora och tålamodet sviktar lättare än vanligt. En riktigt jobbig period.
Martin har jobbat 10 dagar i rad och är nu ledig i 3... Vi hinner med en övernattning i stugan i helgen och fortsätter laddar inför julen. Imorgon ska jag ut med mitt gamla jobb och äta julbord, känns bra att komma hemifrån och byta mönster. Det blir de andras första kväll ensamma hemma utan mig. Det blir nog nyttigt för oss alla! Hoppas bara att lillebror känner sig manad att ta flaskan, inte för att jag ska dricka nåt men lär bli borta ett tag...
Nu är det dags för sambon att åka på träning och jag ska gå från en nattning till en annan. Jag känner mig alltid lite pirrig när jag ska vara själv nuförtiden.. Tror jag blivit skadad av alla sjukdomsperioder...
Äntligen hemma
Nu har jag fått hem min älskade lilla familj igen och jag möttes av orden "mamma du är min bästa vän" och en stor kram av treåringen.
Det känns bra att vi fått ett litet break ifrån varandra. Hon har fått full uppmärksamhet på sitt håll och jag har fått ladda batterierna lite. Helt rätt.
Efter nattningen (som verkar ta en evighet då hon sov hela flygresan hem) ska jag sätta mig i soffan och kramas. Hur skönt det än varit att va ensam så vore inte livet sig likt utan kaoset som uppstår när vi är fulltaliga igen. Det är härligt att höra ljudet av små fötter som springer.
Har sett bättre dar
Jag vet, det var längesen nu, men sjukstuga pågår och hur mycket jag än har att dela med mig av så orkar jag bara inte just nu. Det får bli snart.
Shopping och sjukstuga
Idag har jag och svärmor varit på en shoppingtur. Ja lillebror va med också men han var lyckligt ovetande om vad som hände där han låg och sov i vagnen. Jag är nöjd, hittade en overall till lillebror, en tunika till mig själv och både julklapp och farsdag-present till Martin.
Fast nu är jag pank. Det var ju det då.
Och här hemma har vi sjukstuga igen. Ellen fick helt plötsligt 40 graders feber inatt och blev kanonförkyld. Från ingenstans! Lillebror har haft det kämpigt också, vaccinationen igår framkallade feber även för honom. Sen att han inte bajsat på över tre veckor gjorde ju det hela inte bättre. Igår efter alvedonen hände dock det äntligen som vi gått och väntat på och jag hoppas han sover bättre inatt.
För just det här med att sova, det gör han ju som inte. Iallafall inte samtidigt som mig. På nätterna ska han mest äta, och träna rösten i diverse tonlägen. En massa olika ljud kommer från den lilla munnen samtidigt som han undersöker både händer och fötter och funderar över livet. Typ.
På tal om det så är det dags att kura ihop sig i sängen, snart börjar ju nattskiftet!
Om att kunna gå ifrån
Igår var jag på föräldramöte medan Martin var hemma med bägge barnen. Hurra!
Lillebror hade skött sig i min frånvaro och ätit lite ersättning för att stilla hungern.
Alltså, frihetskänslan som kommer av att få en sån sak att fungera är så svindlande.
Sista oktober
Nu är det halloween och jag önskar jag kunde fira det lite mer aktivt. Eller det kan jag ju men jag orkar helt enkelt inte. Trött och nere efter att skött magsjuk treåring och grinig bäbis.
Jag trodde och hoppades att Ellen skulle klara sig bättre nu när hon inte är på dagis så mkt. Hon blev sjuk i måndags och då hade hon inte varit där på 3 dagar och inte vet jag om det är någon sjuk där heller, så vart hon har hittat den här smittan det vet jag ej. Men, det är bara att gilla läget.
Vi firar denna halloween med att gå och lägga oss tidigt. Imorgon är det jobb för Martin och vi ligger rejält minus på sömnkontot! I år ska jag önska mig sömn av tomten. Flera nätter av ljuvlig ostörd 8-timmars sömn. Det är jag värd!
Om att inte räcka till
Den här trotsen gör mig till en mamma jag inte vill vara.
Den äter upp en bit utav mig.
Jag känner att jag går miste om en del utav min dotters uppväxt då det känns som att vi vissa dagar bara tjafsar.
Om allt.
Det är som att jag har en liten tonåring som smäller i dörrar och surar och skriker åt mig.
Det är så mycket jag skulle vilja göra med henne, så mycket jag vill visa och berätta men trotsen äter upp både tid och ork och vilja.
Ibland är det svårt att hålla fasaden uppe och det händer att jag bryter ihop mitt framför ögonen på henne. Då kryper hon antingen till korset eller går iväg och tjurar.
Och sen kommer sambon hem efter en lång arbetsdag och det känns som att han har så himla bra förklaringar på alla hennes frågor. Att när han säger ifrån och sätter gränser verkar det så enkelt. Han kommer på nya lekar och behöver aldrig sjunga sjuhundraelva sånger för att hon ska somna.
Då vill jag bara bryta ihop återigen, av tacksamhet och av skuld.
Jag vet ju att jag gör det bra, men det är lite svårt att se det när man är inne i bubblan. För att bryta mönster och ladda batterier försöker jag ta mig hemifrån ett tag när jag kan. Ibland blir det bara något så enkelt som att åka och handla. Helst träffar jag en vän över en fika men det är inte alltid det passar när folk måste anpassa sig så efter när jag kan.
Jag försöker tänka mig in i hennes sits också. Att det kan inte vara lätt att ha så mycket viljor på samma gång och kanske känslor man inte känner igen.
Och att det kan inte vara lätt att behöva känna sig så arg jämt.
Det vet jag ju själv.
Jag hoppas det blir bättre snart, och oavsett så kommer jag nog att titta tillbaka på denna tid om några månader, ett år, och tänka -var det verkligen så jobbigt?
Om transportsträckor
Åh vad min andra mammaledighet är annorlunda än min första. Den här gången känns det tyvärr mer som en transportsträcka. Det är så himla energikrävande att vara hemma med två barn. Stressande. Och jag glömmer bort att njuta.
Men det är väl också för att jag är så nyfiken på min framtid. Och peppad på att börja jobba.
Och treårstrotsen liksom bara lägger in en ny växel. Nu är det skrik och grin mest hela tiden varje dag. För minsta lilla sak.
Det blir ett projekt att ta med henne någonstans de dagar vi är tillsammans jag och hon och lillebror.
Ändå längtar jag ut. Vill ha miljöombyte, något annat att göra och se. Något som inspirerar oss och kan få tiden att gå.
Men det handlar alltid om att köpslå.
Jag är ändå så vaksam över tiden. Tänker att detta endast är en fas i mitt liv som jag tänker tillbaka på och känner visst var det jobbigt- men tänk så bra jag hade det! Kunde vara hemma med mina barn!
Efter detta känner jag att det är min tid i livet. Jag vill hitta något som får mig att utvecklas på ett annat plan. Jag vet att jag vuxit enormt sen jag blev mamma och det har jag alltid med mig, och jag kommer alltid sätta mina barn i första hand men nu är jag liksom i startgroparna på nåt sätt. Nu börjar resten av mitt liv!
Om att hålla ut.
Ibland känns det som att jag håller på att bli galen.
T ex När jag är ensam hemma. Och när den ena är klängig och den andra är rastlös. När det störtregnar ute så vi inte kan gå ut.
När jag måste säga "nej" i varannan mening och leka samma lekar. Om och om igen.
När lillebror inte sover och äter som han ska och jag inte kan vara med Ellen så mycket som jag vill.
Då sliter jag mitt hår och känner mig usel.
Som en dålig mamma.
Det river och sliter i mig.
Idag har varit en sån dag.
Vilken tur att jag hade bestämt träff med en av mina bästa vänner ikväll. Precis när jag trodde att jag skulle behöva lämna walk-over till mamma-livet.
Nu ska jag inte grotta ner mig mer om vad som gjorts rätt och fel i den här dagen.
Nä, vi hämtar krafter och börjar om igen imorgon.
Hundra saker
Idag har jag fått mycket gjort.
Och nu när jag skriver detta, så slår det mig, vilken dag får jag inte mycket gjort liksom?
Jaja. Jag har i allafall varit och hämtat ut mina nya glasögon och eftersom dom är två snäpp starkare än mina förra så är jag ovan. Lite på fyllan sådär.
Jag har varit hos tandläkaren och lagat hål. Graviditeten var inte snäll mot mina tänder. Bedövningen har precis släppt men jag var tvungen att hålla i överläppen när jag skulle äta så att maten skulle stanna i munnen. Ellen kollade konstigt på mig.
Sen har jag rensat badrummet på onödiga saker som tomma schampoflaskor och badleksaker som inte används. Vi har satt upp en ny hylla under handfatet och jag blev inspirerad. Det känns skönt.
När lillebror skulle sova blev det en långpromenad och sedan gav jag mig på balkongen. Slängde gamla växter och ett par blommor inifrån åkte också med.
Det känns som att jag bara växlat upp min effektivitet som 2-barnsmor. Jag visste inte att jag hade en högre växel men det var bara att hänga med liksom. Så länge jag inte stressar utan kan njuta av att få saker gjorda.
Nu ska ja dricka te och beställa framkallning av foton innan det blir sängen.
