För ett år sedan (den 21:a maj) var jag inne på förlossningen för att jag trodde att vattnet gått. Så var dock inte fallet men så här i efterhand är jag ändå övertygad om att det hela hade börjat... 

Jag hade tidigare under dagen varit inne på en överburenhetskontroll som är vanlig när man gått över tiden. Jag var då inne på 13:e dagen efter bf och var lite av ett vrak. Allt såg bra ut och de sa att jag skulle åka hem och fortsätta vänta. De sa även att det var en stor bäbis och hon erbjöd sig att göra en hinnsvepning och jag tackade ja. Det gick dock inte alls att göra för livmodertappen var så "omogen" och bakåtlutad att hon inte ens nådde den. Hon var barsk och hård och där rann bägaren över för mig. Jag krånglade på mig kläderna och resten av dagen grät jag mest för allt kändes så hopplöst. 

Vid middagstid samma dag började det kännas konstigt och jag funderade på om det var vattnet som spökade. Jag viftade dock bort det men när klockan var vid 22 blev det ännu mer och jag ringde förlossningen som bad mig komma in. Jag och M tog beslutet att jag skulle be min mamma följa med för att om det skulle vara falskt alarm så skulle vi inte behövt anlita barnvakt. När vi kom dit blev jag uppkopplad till ctg och såg sammandragningarna komma och gå på skärmen. Som alltid rörde du dig konstant och det gjorde det lite svårt att hålla koll på dig och dina hjärtljud, men tillslut hade jag suttit så länge att dom såg att allt såg bra ut med dig och det var bara att åka hem igen. 

Jag skjutsade hem mamma och var varken glad eller ledsen, men kanske att jag kände mig lite lugnare inombords. Det var lite avdramatiserande för min rädsla att åka till förlossningen och se att allt såg bra ut med mig och bäbisen för att sen åka hem igen. Liksom skönt att spana in miljön där jag snart skulle föda. 

Jag landade i sängen vid 1-2 tiden på natten och Ellen vaknade kl 4 av någon anledning den morgonen. Hon och Martin gick och la sig i soffan och klockan 6 vaknade jag av en hemsk värk... 

Men det var bara en.

När jag sen gick på toaletten såg jag en liten liten strimma blod och förstod att nu har det verkligen börjat... Även om det var svårt att förstå! Ja smsade Martin och skrev: "jag tror inte du behöver gå på jobbet idag". 

Värkarna var väldigt oregelbundna och jag hann prata med både mamma och svärmor samt ringa förlossningen. Martin cyklade iväg med Ellen på förskolan halv nio och jag laddade mentalt för att denna förlossning skulle ta lika lång tid som den förra, och att jag skulle lyckas vara hemma längre innan vi åkte in den här gången. Jag sa till och med till Martin: "idag blir det en filmdag"... Men nä. 

Vid halv tio var värkarna oerhört intensiva och de blev bara fler och fler. Jag kämpade på medans Martin masserade mig, gav mig glass och dryck. Jag försökte stå i duschen och spola varmvatten, jag vandrade runt hemma och varierade ställning så mycket jag kunde. Åh faan vad ont det gjorde.

Tillslut, två timmar senare, står jag bara och skakar i panik och frustration för att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Vi skyndar oss in i bilen och åker in...

Väl där blir jag direkt undersökt och får höra orden "Jo men här har det hänt grejer, du är öppen 6cm". 

Alltså den meningen! Jag grät av smärta och av total lycka! Trodde inte det var sant, var så himla stolt över mig själv! Jag ber om smärtlindring men får bara till svar att det enda ja ska tänka på är att andas.... 

Fan också. 

Lustgasen var min bästa vän och jag lärde mig att andas med den väldigt snabbt. (Vilken revansch sen sist då varken den eller edan eller de andra bedövningarna gav mig NÅT!)

När ja inte tyckte den gav effekt bad jag dem höja och jag hade kontroll hela vägen. Det var en period där när jag liksom svävade bort i smärtan (antagligen vid 9-10cm) och jag tänkte att det är nog så här det känns att bli torteras. Hemska tanke! 

Men alltså, vilken otrolig teknik jag hade. Jag mötte varje värk, lät den ta över, flöt med och liksom försvann. Och jag som inte trodde att den lilla mentala träningen som jag försökt med, hade gjort någon verkan. Men tydligen hade jag förberett mig mer än vad jag nånsin trodde. Jag var så redo och det gick så fruktansvärt bra. Ut kom en liten (stor) pojke med sne näsa på 4200 gr och som var 53 cm lång. Martin var som vanligt min klippa i stormen och vi var som ett väloljat team.

Nu har det gått ett år och jag är så glad att det var just DU som var där inne. Sen första stunden jag höll dig har din existens känts så självklar i vårt liv. Det var dig jag väntat på. 

Du har förgyllt våra dagar med skratt och glädje, och våra nätter har kantats av alldeles för lite sömn. Och jag, jag känner mig fortfarande så himla stärkt av förlossningen. 

Älskade unge!!