Samma sak varje år
Att hitta tillbaka
Nu är vi här.
Fjortonde november
Jag och Ellen är ensamma i veckan då lilla pappan är på kurs i Mariestad, så fruktansvärt långt bort! Men det går nog bra, om hon bara kunde sluta trotsa så mycket! Imorse var det en kamp som vanligt med ytterkläderna och tillslut fick jag bara nog och blev ledsen. Då klappar hon mig på kinden och säger "stackars lilla mamma".
Från noll till hundra.
För mig är det ofta allt eller inget.
Som när jag väl tagit mig iväg till gymmet så är det inte bra nog. Jag börjar genast lägga upp planer på att hinna med att träna varje dag resten av veckan och planerar in träningspass och promenader.
Och visst är det bra.
Men det faller oftast platt när jag sätter för höga mål och för många krav.
Varför kan jag inte bara vara nöjd för stunden och att jag tagit mig dit? Och sen får jag hoppas (och sträva efter) att jag hinner träna mer.
Mitt mål för i vår var att jag skulle orka springa 5km, och jag hade en ganska bra plan på att ta mig dit.
Det blev inte alls som jag tänkt mig för efter den tredje omgången magsjuka funderade jag inte så mycket på motionera som att behålla iallafall lite av maten jag åt.
Jag längtar efter frihetskänslan man får av en bra löptur och jag hoppas jag kommer uppleva det inom en ganska snar framtid.
Jag ska skaffa mig en träningsdagbok har jag tänkt. Då blir det lättare att planera och lättare att se framsteg.
Och det är ju sant som jag hörde Timbuktu säga en gång:
Man måste kunna gratulera sig skälv för att man försöker.
Heja mig!
Om att ta tag i saker
Just do it!
Det säger jag åt mig själv när jag behöver en spark i ändan.
Ofta funkar det, men inte alltid.
Som igår när jag äntligen tog mig till gymmet efter ett långt uppehåll.
Ett uppehåll som började ofrivilligt men slutade med att jag bara var lat.
Eller imorse när jag var tvungen att ringa ett jobbigt samtal.
Man ska inte tänka så mycket, det är bara att göra det!
Äntligen
Just det, igår kväll innan magsjukan hände något jag tänkt på länge, Jag tog mig ut på en joggingtur!
Det har inte funnits tid eller ork till att besöka gymmet även fast det ligger bara några minuter bort. Åh vad jag längtat efter att röra på kroppen. Så igår tig jag mig tid till det, ja orkade mer än vad jag trodde och det kändes skitbra!
Träningsvärken idag har inte varit att leka med alltså.
Och sen magsjuka på det.
Men heja mig ändå!
Om att hålla sina ord.
Sagt och gjort. Idag har jag både bringat reda i kaoset och trotsat förkylningen med lite hederlig styrketräning. Skönt att krypa ner i en renbäddad säng efter en varm dusch.
Och sambon bjöd på scones.
Man kunde ju ha det sämre.
Om att gå framåt.
Två steg framåt och ett steg bakåt.
Sakta men säkert tar jag små kliv till att bli mer den jag vill vara. Den jag egentligen är.
Bort från denna dåliga självkänsla och den oro och ångest som ibland håller mig fången likt en rävsax.
Och det må jag säga, varje pyttelitet steg som för andra knappt räknas, känns för mig som ett gigantiskt första steg på månen.
Så många fina dörrar som öppnas när andra dåliga stängs, och en känsla av lycka som infinner sig.
påväg
Jag har kommit på att jag gärna visualiserar mitt liv som en landsväg. Och att jag färdas på den.
Jag kommer på mig själv i bland att jag kommit helt ur spår, att jag har hamnat på en avfart någonstans, en enslig skogsväg och är helt vilse. Att jag behöver hjälp att komma därifrån.
Dom gångerna är jag glad att ha kommit just till den insikten, för det finns gånger jag kört vilse och inte ens vetat om det, sårat folk och sagt och gjort saker jag inte kan stå för idag.
Jag är en väldigt stark person. Det är bara det att jag tvivlar på mig själv allt för mycket, och allt för ofta. Ifrågasätter och trycker ner.
Men jag jobbar på det, och det känns bra.
