Vardagsmat

Åh, det har verkligen varit så himla mycket nu en tid.
Jag har jobbat i en och en halv månad och det går rätt okej. Självklart jobbigt att lämna barnen men oh så nyttigt. 

När jag inte jobbar spenderar jag mycket tid med barnen och sambon. Vi hjälps åt, turas om och avlöser varandra så gott det går. Vi pratar, bråkar, skrattar, gråter, älskar och lever. Lika jobbigt som underbart. När man tror att man ska bryta ihop för att det är så jobbigt upptäcker man plötsligt kanske att någon av barnen precis lärt sig nåt nytt och allt blir värt all möda och tandagnisslan. Tårarna byts ut mot glädje, lycka och förundran över livet. Detta älskade liv!

I min närhet är det många som har det jobbigt just nu. Sjukdomar, operationer, bråk, utmattning är bara några av bekymren som numer tillhör vardagsmat. Detta tar upp så mycket av min tankeverksamhet och jag glömmer ännu mer bort mig själv. Var jag dålig på det innan är jag sämst nu. På gott och ont. Hjärtklappning, yrsel, trötthet och koncentrationssvårigheter är vad som kommer av att bry sig lite för mycket om andra. Och frågan är om det är värt det i slutändan. 

Samtidigt hinner jag inte riktigt med att träffa mina nära vänner, som också behöver mig nu och som jag mest av allt skulle vilja vara nära i dessa stunder. Ett dåligt samvete plågar mig och gör det inte lättare.

I veckan fick jag äntligen mina första vårkänslor. Jag satt på jobbet och helt plötsligt började allt kännas lite lättare. Som att någon lättat på trycket lite. Och jag hittar ingen annan anledning än att det måste vara just det. 
Åh vad jag längtat. 




RSS 2.0