Jag har jobbat i en och en halv månad och det går rätt okej. Självklart jobbigt att lämna barnen men oh så nyttigt. 

När jag inte jobbar spenderar jag mycket tid med barnen och sambon. Vi hjälps åt, turas om och avlöser varandra så gott det går. Vi pratar, bråkar, skrattar, gråter, älskar och lever. Lika jobbigt som underbart. När man tror att man ska bryta ihop för att det är så jobbigt upptäcker man plötsligt kanske att någon av barnen precis lärt sig nåt nytt och allt blir värt all möda och tandagnisslan. Tårarna byts ut mot glädje, lycka och förundran över livet. Detta älskade liv!

I min närhet är det många som har det jobbigt just nu. Sjukdomar, operationer, bråk, utmattning är bara några av bekymren som numer tillhör vardagsmat. Detta tar upp så mycket av min tankeverksamhet och jag glömmer ännu mer bort mig själv. Var jag dålig på det innan är jag sämst nu. På gott och ont. Hjärtklappning, yrsel, trötthet och koncentrationssvårigheter är vad som kommer av att bry sig lite för mycket om andra. Och frågan är om det är värt det i slutändan. 

Samtidigt hinner jag inte riktigt med att träffa mina nära vänner, som också behöver mig nu och som jag mest av allt skulle vilja vara nära i dessa stunder. Ett dåligt samvete plågar mig och gör det inte lättare.

I veckan fick jag äntligen mina första vårkänslor. Jag satt på jobbet och helt plötsligt började allt kännas lite lättare. Som att någon lättat på trycket lite. Och jag hittar ingen annan anledning än att det måste vara just det. 

Ivrigt går jag fram till brevlådan och förväntansfullt öppnar jag locket. Jag kollar mailen hundra gånger på en dag. Allt för att jag liksom väntar på det där "viktiga brevet" som kommer med stora besked. Som kommer att förändra allt och få mig att se på framtiden med andra ögon. Men vad väntar jag på egentligen? 

Jag är så redo för förändring. Kroppen och huvudet skriker efter rutiner och mening och känslomässigt är jag utpumpad fast understimulerad. Jag är redo för nya möten och nya utmaningar, jag längtar efter att lära mig saker. Även om det är just det jag gjort senaste två åren. Jag längtar efter att knockas av nya insikter.

Om två och en halv vecka är det dags att börja jobba igen och igår var jag på personalmöte för första gången på väldigt länge. Knappt någon jag kände igen och nät jag kom in där var det en kvinna som frågade "kan jag hjälpa dig med något?". 

Jag satt där och kände att jag hade förändrats så mycket sen jag var där sist. Att jag blivit mer rak i ryggen sen jag blev två-barnsmamma. Eller starkare kanske är ett mer passande ord även om det känns klyschigt. Att jag fått andra referensramar om livet och att jag vet vad jag klarar av. Mycket styrka känner jag fortfarande att jag bär med mig från förlossningen. Och det tycker jag känns helt underbart!

Jag hoppas känslan lever kvar tills det är dags att börja på riktigt. 

Varje gång det blir januari känns det lika skönt. 

Oavsett hur bra år jag haft.

Förra året var det jobbigaste och det underbaraste och mäktigaste.

Jag fyllde trettio. 

Jag födde barn igen, bara det alltså, wow! Och att det blev en pojke, jag är så glad så glad. (Fast det hade jag ju blivit oavsett, men jag njuter ändå lite extra tror jag.) 

Jag fick uppleva Gotland.

Jag var föräldraledig med två barn.

Jag hade ångest och var deprimerad. Jag grät för att jag var så lycklig och tänkte "det blir nog inte bättre än så här". 

Det här året satsar jag på mig själv. 

Och nej det är inget klyschigt nyårslöfte som jag inte kan hålla.

Jag ska försöka leva i harmoni,  vara tacksam för nuet och göra vad jag vill. 

Försöka uppskatta mig själv mer. 

Det ni!

Nu är iaf barnen nattade efter en otroligt intensiv dag och om allt går i lås packar vi bilen imorgon och åker till stugan, till min mamma och pappa, och firar jul med resten av min familj. Julklapparna är klara, men inte riktigt inslagna, och maten är inhandlad. Väskorna är inte packade eftersom vi fick oväntat besök ikväll men det får vi fixa imorgon.

Jag hoppas vi får en bra natt så vi är pigga och glada imorgon! God Jul på er! 

Åh vad min andra mammaledighet är annorlunda än min första. Den här gången känns det tyvärr mer som en transportsträcka. Det är så himla energikrävande att vara hemma med två barn. Stressande. Och jag glömmer bort att njuta. 

Men det är väl också för att jag är så nyfiken på min framtid. Och peppad på att börja jobba. 

Och treårstrotsen liksom bara lägger in en ny växel. Nu är det skrik och grin mest hela tiden varje dag. För minsta lilla sak. 

Det blir ett projekt att ta med henne någonstans de dagar vi är tillsammans jag och hon och lillebror. 

Ändå längtar jag ut. Vill ha miljöombyte, något annat att göra och se. Något som inspirerar oss och kan få tiden att gå. 

Men det handlar alltid om att köpslå. 

Jag är ändå så vaksam över tiden. Tänker att detta endast är en fas i mitt liv som jag tänker tillbaka på och känner visst var det jobbigt- men tänk så bra jag hade det! Kunde vara hemma med mina barn!

Efter detta känner jag att det är min tid i livet. Jag vill hitta något som får mig att utvecklas på ett annat plan. Jag vet att jag vuxit enormt sen jag blev mamma och det har jag alltid med mig, och jag kommer alltid sätta mina barn i första hand men nu är jag liksom i startgroparna på nåt sätt. Nu börjar resten av mitt liv! 

Och som min mamma alltid sagt: 

Martin drog igång jobbet med 10 dagar i rad direkt efter semestern och som vanligt efter en sån period är vi båda helt slut. 

Vi längtar efter tid tillsammans, att bara få vara och njuta av ledighet men samtidigt kunna vara lite effektiv och få undan saker.

Vanligtvis tar vi oss vatten över huvudet med att försöka göra för mycket.

I fredags skulle vi i allafall utnyttjaförsta lediga dagen med att hoppa på tåget och åka till övik och paradisbadet! Sagt och gjort, allt gick bra- både vi och tåget var i tid och vi fick med oss alltpick och pack. Lillebror njöt av tågresan och Ellen tyckte det var spännande. 

Alltid, alltid ställer dom upp. Som en trygg famn att ramla tillbaka i när man känner att man inte orkar mer. Eller när det kör ihop sig.

Jag vet inte hur jag nånsin ska kunna återgälda eller ens få dem att förstå, hur tacksam jag är. 

Jag hoppas jag kommer kunna ställa upp lika mycket för mina barn i framtiden. 

Just nu ligger hon och vilar i vagnen, försöker sova. Ibland ropar hon "maaaamma!" "Min mammmaaaa!" I sömnen och då går jag dit och rullar vagnen lite och hon somnar om. 

Lillebror har oxå tagit en sov-dag. Han varvar tupplurar med att ligga och äta vid bröstet. Jag försöker att komma bort från träsket då han bara ligger och snuttar, men idag kändes som en dag då vi bara får ta tiden an. Ta det som det kommer. 

Jag försöker ta vara på tiden och tystnaden i lägenheten. Försöker lägga ifrån mig telefonen och bara vara. Men 2-barnsmamma som jag är, är det svårt. Varje ledig stund brukar ju gå ut på att försöka vara så effektiv som möjligt. 

Städa, äta, duscha, göra ärenden, handla, ja you name it.

Allt görs i ett rafflande tempo.

Jag försöker komma på mig själv när jag stressar som mest, om det ens är nödvändigt. 

Oftast inte.

Men det är det där med att känna sig effektiv. Att kunna göra hundra saker samtidigt. Bara för att "få det bortgjort".

Nä det måste jag sluta med. Jag tror inte jag tjänar på det i längden.

Nu ska jag fortsätta sitta här och njuta av bäbisgos innan Ellen vaknar. 

Och den är fullspäckad. Typ.

Men vi ska nog hinna njuta lite också.

Dagens bästa: 

Nu blir det sängen! God natt.

Vi har det bra och försöker ta vara på tiden tillsammans. Om drygt en vecka sticker vi till Gotland!

Nu drar jag i handbromsen.

Idag kände jag mig sådär yr igen.

Och jag tror jag vet vad det beror på.

Min största ovän. Stress.

Istället för att titta på tv ikväll ägnar jag tiden åt att låta tankarna vandra fritt. 

Läser rader av Mia Skäringer.

Och tänder ljus. 

Andas.

Och försöker varva ner.

Innan jag tar skada mer.

Jag har såna koncentrationssvårigheter på måndagar. Jag sätter mig för att läsa men tankarna bara glider iväg på annat hela tiden. Det slutar alltid med att jag får sätta mig för att göra en to-do-list men helst ska ju alla världsproblem lösas också. 

Den där listan brukar inte följas speciellt frangångsrikt men det är i alla fall ett bra sätt att försöka greppa alla tankar som snurrar omkring där inne. 

Idag blev det en liten paus-dag. 

Det har varit full fart hela helgen och jag har lovat mig själv att jag ska ta och börja varva ner nu. Sänka kraven jag har på mig själv i skolan, vila, ta hand om mig själv och försöka hitta lite mer tid till eftertanke. Fundera ut vad jag tycker är roligt och vad jag ser fram emot. Fixa och bona här hemma så att allt är klart eller i alla fall lite mer förberett inför lillebrors ankomst.

I lördags fyllde jag 30 och dagen innan var det mycket reflekterande över livet i stort. Det är väldigt skönt att jag gjort bort det mesta av åldersnojan och det känns lite märkligt att det känns så stort att just fylla 30... Som att man blir "vuxen" på riktigt, no turning back liksom. Jag tror inte det kommer kännas lika livs-omvälvande att fylla 40 eller 50...

Förmiddagen har jag spenderat på jobbet i möte och sedan pluggat. Nu ska jag starta en tvättmaskin och börja fundera över vad jag ska packa i bb-väskan. 31 dagar kvar!

Ljuset!

Detta underbara ljus!

Klockan är över fem och solen är på väg  ner. På spisen kokar ost & broccoli soppa och jag är så slut både fysiskt och psykiskt att jag bara vill kapitulera.

Imorgon är en annan dag!

Det har lett till att jag känner mig lite bortkommen.. Vad ska jag göra med den här plötsliga egentiden som dök upp helt oväntat! Det finns så mycket jag skulle vilja göra, gå ner i förrådet och hämta bäbiskläder, städa, måla hatthylla, sätta upp hyllor.. Men foglossningar sätter stopp för allt. 

Jag brukar även ha en hel lista på att-göra saker som jag alltid släpar efter med, men idag verkar den som upplöst. 

Nu ska jag sätta igång lite bra musik och ta en långdusch och bara njuta av mitt eget sällskap tills sambon slutar 14.30 och vi ska hämta lillan. Inte helt fel!

Lördag.

Och andra gången på inte alls så länge som Martin blir tvångsinkallad på jobbet för att andra är sjuka. Så himla besvikna vi blev när vi fick veta detta, och dagens planer liksom fes av och vi spenderade ett par timmar slöandes i soffan istället.  

Längesen vi bara var, sådär. Bara vi. Annars när vi har barnvakt ska vi alltid passa på att göra saker. Vi ska alltid hinna med tusen saker.

Igår var jag på begravning och Ellen blev upphämtad på dagis av farmor. Där spenderade hon sedan ett dygn medan vi åt middag på tapas, såg Klungan och umgicks ett par timmar på Bishops. Bra kväll förutom att jag har lite ont i kroppen emellanåt. 

Nu hör jag låset vridas om där nere i hallen. Äntligen!

När jag kom hem fanns det nygräddad äppelpaj och disken var gjord! Vilken kanonstart på dagen. 

Nu har vi just kommit hem från fantasyland där lillan har fått springa av sig i 2 timmar! Siktar på en tidig nattning ikväll... :-)

Det är en blandning av stress över att jag inte köpt en enda julklapp än, funderingar över vilken inriktning jag ska välja inför nästa termin, om jag kommer att få mitt tilläggslån beviljat av CSN och i övrigt stora funderingar över framtiden.

Allt sammans ett enda stort i-landsproblem när jag har människor i min närhet son det faktiskt är riktigt synd om! Livet kan vara så sjukt orättvist ibland så man tror inte att det är sant..