Hennes farmor hade tagit en ledig dag från jobbet för att spendera lite tid med sitt barnbarn. 

Åh vad jag är lyckligt lottad som har en så underbar svärmor. Vi kan prata om allt, vi delar många värderingar och åldersskillnaden känns obefintlig ibland när vi skrattar så vi storknar. 

Just nu kändes den här tiden jag fick för mig själv så himla rätt. Och den tiden jag fick att umgås med min sambo till att bara vara vi - är ovärderlig. 

Ellen är så trotsig nu. Allt är bara NEJ. Och energinivån på den lilla tjejen har nog aldrig varit större! Hon kör verkligen 200% från det att hon vaknar tills hon somnar. Ofta tidigar morgnar som börjar innan 06 och kvällar som inte slutar förrän 10 sånger, en bok och 15 timmar senare. 

Och jag, jag har helt slut på energi. Och tålamodet sviker mig varje dag. Det dåliga samvetet gör sig ständigt påmint och jag försöket avleda, både mig och henne. Försöka komma på bättre tankar genom att hitta på saker vi kan göra i stillhet. Det blir mycket pyssel när vi är bara hon och jag. 

Jag har upptäckt att jag finner ro i att sitta och limma, lägga pärlplatta, klistra och klippa. Så less jag har varit efter alla    somrar på Norrbyskär som lägerledare, men nu känner jag lusten i mig igen och tycker det är minst lika roligt som henne. Det blir liksom lite terapi utav det, där man får påbörja något och sedan slutföra det.

Där slutresultatet inte alls spelar någon roll, för vad jag än gör är det något alldeles fantastiskt roligt i hennes ögon. 

Där existerar bara jag och tankar om den kommande förlossningen. 

Jag har såna koncentrationssvårigheter på måndagar. Jag sätter mig för att läsa men tankarna bara glider iväg på annat hela tiden. Det slutar alltid med att jag får sätta mig för att göra en to-do-list men helst ska ju alla världsproblem lösas också. 

Den där listan brukar inte följas speciellt frangångsrikt men det är i alla fall ett bra sätt att försöka greppa alla tankar som snurrar omkring där inne. 

Idag blev det en liten paus-dag. 

Det har varit full fart hela helgen och jag har lovat mig själv att jag ska ta och börja varva ner nu. Sänka kraven jag har på mig själv i skolan, vila, ta hand om mig själv och försöka hitta lite mer tid till eftertanke. Fundera ut vad jag tycker är roligt och vad jag ser fram emot. Fixa och bona här hemma så att allt är klart eller i alla fall lite mer förberett inför lillebrors ankomst.

I lördags fyllde jag 30 och dagen innan var det mycket reflekterande över livet i stort. Det är väldigt skönt att jag gjort bort det mesta av åldersnojan och det känns lite märkligt att det känns så stort att just fylla 30... Som att man blir "vuxen" på riktigt, no turning back liksom. Jag tror inte det kommer kännas lika livs-omvälvande att fylla 40 eller 50...

Förmiddagen har jag spenderat på jobbet i möte och sedan pluggat. Nu ska jag starta en tvättmaskin och börja fundera över vad jag ska packa i bb-väskan. 31 dagar kvar!

Så sjukt overkligt. Och magiskt.

Jag bara längtar tills det är över samtidigt som jag vet att denna tid aldrig någonsin mer kommer igen. 

Tiden då jag hade dig i min mage och inte visste mer om dig än det jag kände från hur du rörde dig.

Jag önskar jag kunde njuta och ta vara på tiden mer, men mina krämpor gör det svårt. Sen jag hade magsjuka för en vecka sen har sammandragningarna ökat rejält och magen blir hård som en boll och jag får liksom andnöd. Jag försöker andas mig igenom det hela och det känns obehagligt men även lite häftigt att kroppen liksom förbereder sig. 

Jag vill snabbspola tiden tills du kommer, men samtidigt känner jag mig inte alls redo. 

Enligt barnmorskorna ligger du fortfarande med huvudet uppåt och det är väl det som gör det så obehagligt för mig. Du har det helt enkelt för bra i upprätt läge men jag hoppas du ändrar dig snart, för oron om vändningsförsök och kejsarsnitt börjar smyga sig på. 

Nu ska jag krypa ner isängen och försöka ladda lite krafter inför en ny dag.