Snart bara 8 arbetsdagar kvar till 5 veckors ledigt. Semester alltså. Ljuva ljuva semester.

En tid för förväntningar och förhoppningar men även lite ångest och oro. Man vill ju alltid hinna med så mycket, hälsa på så många och samtidigt bara ta det lugnt. Förra sommaren ger mig bara kalla kårar då jag tänker på hur dåligt jag mådde inombords vid den här tiden. Vi hade 2 månader tillsammans men jag hade en sån intensiv inre stress att jag inte kunde njuta.

I år blir det inte samma sak, det har jag gett mig fan på. Jag ska sätta mig själv först ibland, även om det är svårt. Jag ska ta vara på tiden genom att göra saker som jag vill och som passar för min familj och det är något man inte ska kompromissa med.

Jag har en rejäl 30-års kris som i början kom väldigt smygande så jag knappt märkte av den, men när jag väl insåg vad det var som fick mig att må dåligt träffade verkligheten mig som en käftsmäll likt solens första strålar i mars.

Nu har jag ändå förlikat mig med den litegrann och jag försöker se möjligheterna som ligger framför mig. Att göra en förändring är något jag tror man mår bra av ibland.



Vi inviger min semester starkt genom att flytta, sen bär det av till Stockholm för bröllop och ett par dagar senare fyller Ellen 2 år. (Eller 8, 9, 10, 8, om man frågar henne.)



Nä, nu ska här packas!

Klockan 06.37 vaknade Ellen imorse och varje dag som hon vaknar efter kl 5 ropar vi hurra. Det allra första hon pratade om den här morgonen var att hon skulle måla.
Eftersom jag hade erbjudit sambon en kväll med kompisarna igår ar jag ju tvungen att ge honom sovmorgon oxå, så det var bara för lilla mamman att stiga upp och plocka fram penslar och diverse. Målarfärgen tog hon fram själv och drog bestämt fram en stol och klättrade upp. "Jag sitta, jag måla". Hörde jag hundra gånger ungefär.

Så där satt vi hon och jag, i bara pyjamas och förkläde, och målade för fulla muggar innan klockan ens slagit 7, allt annat fick komma i andra hand såsom toalettbesök och blöjbyte. Hon var så himla nöjd!

I torsdags hade vi en riktig heldag, jag och min sambo. Det blev både lunch och middag ute och billigt till och med!

Vi började nationaldagen med att hämta upp svärfar och sen begav vi oss till röbäck för att fika och titta på kosläppet. Det blev en liten miss i planeringen då vi missuppfattat tiden men Ellen var nöjd då hon fick vara inne i lagården och se kossorna och klappa kalvarna. Två timmar efteråt höll hon fortfarande på att tjata om att "plappa mu".

När sen Ellen skulle sova i vagnen bestämde vi oss för att Lunchen skulle bli på båten, ett stenkast från där vi bor. Väl där glömde dom ta betalt för maten och ölen så vi gick mätta och belåtna därifrån, bokstavligt talat.

Middag åt vi på Invito, bara vi två, och där fick vi vänta hutlöst länge på maten så vi blev bjudna på dessert! En kanondag helt enkelt. Och Ellen, ja hon följde med farmor på cirkus där hon fick träffa elefanter, zebror och andra djur så hon hade mkt att berätta för dom på dagis när hon kom tillbaka!

Det här med att äta ute är ju en fröjd som man inte så ofta unnar sig så ofta som småbarnsförälder men åh så värt att ha någon annan som passar upp en ibland!!

Fördelen med att jobba kväll, är att man får hänga med busfröet på morgonen!

Inte ens en månad kvar till hon fyller två! Herregud vad tiden går! Jag har snart varit mamma i två år alltså, och det är den bästa känslan som finns.

Många dagar, som idag, är jag så glad över att jag bor nära älven.

Såna här dagar, då jag känner mig mer död än levande och får uppleva att så fort jag kommer ut och känner den friska brisen från vattnet märker jag att kroppen sakta fyllas på med energi. Vilken fantastisk känsla.

Tar en sakta promenad med vagnen och Johnny cash i lurarna innan jag måste sätta igång med dagens to-do.