Jag trodde och hoppades att Ellen skulle klara sig bättre nu när hon inte är på dagis så mkt. Hon blev sjuk i måndags och då hade hon inte varit där på 3 dagar och inte vet jag om det är någon sjuk där heller, så vart hon har hittat den här smittan det vet jag ej. Men, det är bara att gilla läget. 

Vi firar denna halloween med att gå och lägga oss tidigt. Imorgon är det jobb för Martin och vi ligger rejält minus på sömnkontot! I år ska jag önska mig sömn av tomten. Flera nätter av ljuvlig ostörd 8-timmars sömn. Det är jag värd! 

Den här trotsen gör mig till en mamma jag inte vill vara. 

Den äter upp en bit utav mig. 

Jag känner att jag går miste om en del utav min dotters uppväxt då det känns som att vi vissa dagar bara tjafsar. 

Om allt. 

Det är som att jag har en liten tonåring som smäller i dörrar och surar och skriker åt mig. 

Det är så mycket jag skulle vilja göra med henne, så mycket jag vill visa och berätta men trotsen äter upp både tid och ork och vilja. 

Ibland är det svårt att hålla fasaden uppe och det händer att jag bryter ihop mitt framför ögonen på henne. Då kryper hon antingen till korset eller går iväg och tjurar. 

Och sen kommer sambon hem efter en lång arbetsdag och det känns som att han har så himla bra förklaringar på alla hennes frågor. Att när han säger ifrån och sätter gränser verkar det så enkelt. Han kommer på nya lekar och behöver aldrig sjunga sjuhundraelva sånger för att hon ska somna. 

Då vill jag bara bryta ihop återigen, av tacksamhet och av skuld.

Jag vet ju att jag gör det bra, men det är lite svårt att se det när man är inne i bubblan. För att bryta mönster och ladda batterier försöker jag ta mig hemifrån ett tag när jag kan. Ibland blir det bara något så enkelt som att åka och handla. Helst träffar jag en vän över en fika men det är inte alltid det passar när folk måste anpassa sig så efter när jag kan. 

Jag försöker tänka mig in i hennes sits också. Att det kan inte vara lätt att ha så mycket viljor på samma gång och kanske känslor man inte känner igen. 

Och att det kan inte vara lätt att behöva känna sig så arg jämt.

Det vet jag ju själv. 

Jag hoppas det blir bättre snart, och oavsett så kommer jag nog att titta tillbaka på denna tid om några månader, ett år, och tänka -var det verkligen så jobbigt? 

Usch. Den här dagen har kantats av dåligt samvete. 

Vissa saker har väl varit befogat medans andra är saker som fastnar av bara farten. 

Ibland är jag som en magnet och bara drar till mig saker även fast jag inte borde. Det är väl som vanligt sömnbristen som ställer till det för mig. Oftast är det den som är den underliggande orsaken till varför jag överreagerar, analyserar, trycker ner mig själv eller är irriterad. Tyvärr märker jag det alldeles för sent, då skadan väl är skedd. 

 

Ikväll har vi varit på födelsedagsfika hos min systers man och jag slängde ur mig en kluimpig kommentar till mina föräldrar när dom skulle åka hem. I stunden kändes det rätt men det jag insåg senare är att jag bara är martyr till mig själv. Jag vet ju att jag gör så gott jag kan och det blir bara fel ibland. Så, istället för att må dåligt över det så ringde jag och kollade så allt var okej.

 

Andra saker jag mått dåligt över idag är; att orken och tiden inte räckte till att laga riktigt bra mat till middag. Att tålamodet inte räckte ända fram när det handlade om att få lillebror att sova. Att Ellen fick känna av mitt dåliga humör som en följd av mitt dåliga tålamod. Ja... jag kan fortsätta i evigheter. Tänk om man kunde sluta ha såna krav på sig själv! Här ska man vara en supermamma som alltid är glad, lagar genom nyttig mat från scratch varje dag, ha ett skinande rent hem och ordning på alla saker- både sina egna samt barnens.

 

Jag har lärt mig under deessa fem månader att sänka garden lite, och jag övar mig på att ge mig själv ett break. Samtidigt blir man bättre på saker som att plocka undan lite i farten. När vi leker kurragömma passar jag på att bädda sängen, när vi väntar på att badvattnet rinner städar jag toan. 

 

Och ibland, när barnen sover, så sätter jag mig faktiskt bara ner. Lägger upp fötterna och blundar och bara koncentrerar mig på att andas. 

 

När folk frågar hur livet som tvåbarnsmamma är, - så skrattar jag mest bara. För jag vet som inte vart jag ska börja. Det är tusen gånger lättare och tusen gånger jobbigare än att bara ha ett barn. Men det man får igen med två barn, för all tid och slit man lägger ner, får man igen dubbelt upp i form av små leenden och små händer som letar sig fram.

För små kramar och för små ögon som lyser av glädje och kärlek. 

 

 

Åh vad min andra mammaledighet är annorlunda än min första. Den här gången känns det tyvärr mer som en transportsträcka. Det är så himla energikrävande att vara hemma med två barn. Stressande. Och jag glömmer bort att njuta. 

Men det är väl också för att jag är så nyfiken på min framtid. Och peppad på att börja jobba. 

Och treårstrotsen liksom bara lägger in en ny växel. Nu är det skrik och grin mest hela tiden varje dag. För minsta lilla sak. 

Det blir ett projekt att ta med henne någonstans de dagar vi är tillsammans jag och hon och lillebror. 

Ändå längtar jag ut. Vill ha miljöombyte, något annat att göra och se. Något som inspirerar oss och kan få tiden att gå. 

Men det handlar alltid om att köpslå. 

Jag är ändå så vaksam över tiden. Tänker att detta endast är en fas i mitt liv som jag tänker tillbaka på och känner visst var det jobbigt- men tänk så bra jag hade det! Kunde vara hemma med mina barn!

Efter detta känner jag att det är min tid i livet. Jag vill hitta något som får mig att utvecklas på ett annat plan. Jag vet att jag vuxit enormt sen jag blev mamma och det har jag alltid med mig, och jag kommer alltid sätta mina barn i första hand men nu är jag liksom i startgroparna på nåt sätt. Nu börjar resten av mitt liv! 

Ibland känns det som att jag håller på att bli galen. 

T ex När jag är ensam hemma. Och när den ena är klängig och den andra är rastlös. När det störtregnar ute så vi inte kan gå ut. 

När jag måste säga "nej" i varannan mening och leka samma lekar. Om och om igen. 

När lillebror inte sover och äter som han ska och jag inte kan vara med Ellen så mycket som jag vill. 

Då sliter jag mitt hår och känner mig usel.

Som en dålig mamma. 

Det river och sliter i mig. 

Idag har varit en sån dag. 

Vilken tur att jag hade bestämt träff med en av mina bästa vänner ikväll. Precis när jag trodde att jag skulle behöva lämna walk-over till mamma-livet. 

Nu ska jag inte grotta ner mig mer om vad som gjorts rätt och fel i den här dagen. 

Nä, vi hämtar krafter och börjar om igen imorgon. 

Jag älskar hösten lika mycket som jag hatar den. 

Jag njuter av fantastiska kvällspromenader i dunkelt ljus och frisk sval luft. Rensar tankarna som bäst då. 

Men Jag kvävs av mörkret som letar sig in i varenda vrå i min kropp vare sig jag kämpar emot eller ej.