Ibland sköljer ett lyckorus över mig.

Jag är medveten om att det mest troligt är hormoner, men jag njuter ändå. Jag låter mig sköljas med i vågen och andas i nuet. 

Jag tar in glädjen över det jag har och det jag åstadkommit och livet som växer. 

Just nu kommer annat i andra hand. Jag tror det är viktigt att ta reda på den här känslan. 

Lyckan. 

På vår balkong är det tropisk hetta som gör det outhärdligt att sitta där någon längre stund, men jag älskar att vi har så nära till stora grönområden nere vid älven där man lätt kan spendera en dag utan några svårigheter alls. 

Dom ska kolla fostervatten, flödet i navelsträngen, blodtryck, samt att jag ska kopplas till ctg och antagligen ska ultraljud göras också. Ser allting bra ut får jag fortsätta vagga mig fram några dagar till, annars börjar dom nog fundera på hur vi ska lyckas locka ut ungen.

Som jag förstår det får jag som längst gå fram till måndag, och insikten om att vi faktiskt kommer ha en liten bebis här hemma inom en vecka blev plötsligt väldigt påtagligt. 

Nu ska jag duscha och tvätta ur färgen ur håret och sen sätta mig att torka i solen. So long!

Förmiddagen spenderades på olika affärer med dubbla syften: 1 - att försöka få ut ungen med hjälp av motion  2 - köpa solstolar till balkongen, handla mat och hitta skor till Ellen. Henne hade vi för övrigt lämnat i en lekpark med farmor. En sån där gång man är tacksam över att man har familj nära och man bara kan svänga förbi och få lite hjälp. 

Men fy fasiken va det har blåst idag! Jag var ute en stund i solen och tittade på när de andra två sparkade boll men gick rätt snabbt in igen. Efter tacosmiddagen känner vi oss alla rätt trötta, eller nä tydligen inte Ellen som jag nu försökt natta i 50 min, och tanken var att se film ikväll men nu har förvärkarna återigen startat så vi får väl se hur kvällen slutar.

Antagligen som vanligt, här hemma sovandes i sängen! 

8 dagar över tiden.

Precis lagomt för att det ska hinna börja gå magsjuka på dagis.

Ungefär världens sämsta nyhet. 

Och varför blir alltid vi drabbade? Om det var för att vi har dålig hygien eller något annat som jag kunde skylla på men snarare lider jag väl av bacillskräck och tvättar händerna på lillan det första vi gör när vi kommer utifrån. Suck.

Igår klagade hon lite på att hon hade ont i magen och när jag tog upp det med dagispersonalen sa hon att "jo det går...". När jag sen konfronterade en annan i personalen vid hämtningen visste hon ingenting och sa att det inte var några barn sjuka. Jag andades ut...till midnatt ungefär. Då började hon vrida sig i sängen och vid 4 spydde hon lite. Väldigt lite tack och lov och jag hoppas för allt i världen att... Ja ni vet. Den här ramsan med att vi andra får vata friska och att det går över fort för lillan. 

Det hade väl varit en sak om det inte hade känts som att jag skulle kunna föda när som helst. Inatt har det bara blivit 3 h sömn på grund av ilskna värkar som verkligen  fick mig att tro att det var dags, dom började vid 19 igår och jag förberedde mig mentalt och tog en dusch för att lindra lite. 

Men sedan dog de av vid 2 och Efter kl slagit 4 kunde varken jag eller Ellen somna om så därför längtar jag nu till drömmarnas land. Ellen har redan hunnit somna och det ska bli så skönt att få vila en trött kropp och tungt huvud.

God natt! 

Vad är bättre än att få brev på posten med exakt de rätta orden man behöver höra från en vän långt borta?

De träffade precis där de skulle och självklart satt jag mig rakt ner och storbölade för alla känslor av samförstånd, lycka men också stor saknad. Detta var det finaste någon gjort mot mig på länge och jag känner sån tacksamhet över att ha någon som vet vad jag går igenom, tänker på mig och peppar mig. Jag blev så otroligt glad. 

De gav mig känslan av att vara sedd även fast det nu är så långt mellan oss. Tankar om hur nära vi en gång var bubblar upp, som dom gör lite nu och då när jag ser något som påminner om dig, ditt sätt att vara, vad vi skrattade åt och delade.

Jag har få vänner som befinner sig på samma ställe i livet som jag, vilket jag saknar. Mina syskon finns ju självklart alltid där med erfarenheter och råd och jag är så himla tacksam över det, jag älskar att vara del i en stor familj. Men att även få dela småbarnsåren med riktigt nära vänner hade varit det ultimata. 

Jag kan vara riktigt dålig på att höra av mig till mina vänner och bekanta, och det är väl lite sådant som går i perioder. Olika situationer som gör att man har mycket på gång, och har svårt att hitta tiden. Det jag dock verkligen hoppas att alla vet är att jag alltid finns där, och har omtanke om mina vänner även om jag kan vara dålig på att visa det. 

Brevet ska jag spara, och kläderna som följde med kommer komma väl till användning. 

Den suger musten ur mig.

Ur oss.

Alla tre (fyra).

Det är alltid tvärtemot, ja betyder nej, kom betyder gå och alla andra saker som man bara ska veta som mamma. Och pappa. 

Och alla andra.

Det är för oss att tyda och försöka förklara för omgivningen hur det egentligen står till. 

Det är mycket "du är bum" och puttar hit och dit blandat med skrik. I lekparken med andra okända barn får man ursäkta och till grannarna får man be en stilla bön om att de förstår.

Men det kan ju inte vara lätt. 

När man inte riktigt vet, eller förstår, vart gränser går så att man känner ett behov av att testa. För vem vet va som kan hända? 

Alla dessa känslor och tankar som snurrar i den lilla kroppen. Alla tusen miljoner frågor man inte visste fanns - eller har den blekaste aning om hur man ska svara. Dom finns där varje dag, och jag kan inte undgå att fascineras och beundras över hur den lilla människan växer.

Den lilla människan som jag har skapat och som jag vill visa hela världen. 

Här sitter jag nu. 

Med svullna fötter och värkande rygg.

Och funderar på hur jag ska ta mig upp, nu när jag väl tagit mig ner. 

Det knepigaste med Ellens nattningar brukar vara att lyckas hålla sig vaken själv. 

Otaliga gånger har jag sjungit mig själv till sömns medan hon har legat vaken. 

Sittandes som liggandes med en liten mjuk hand som letat sig in i tröjärmen och som stryker mig metodiskt till sömns. 

Ikväll har jag dock Ben & Jerry glass och Greys Anatomy som lockar mer än sömnen.. Så fort John Blund varit här är det jag som myser i soffan.

Det är inget nytt på bebis-fronten men när jag tänker tillbaka på min förra graviditet så hade jag inte så länge kvar nu. Imorgon bitti kl 04.40 kände jag dom första värkarna med Ellen och det blir intressant att se om dom är tajmade, dom små syskonen. 

Jag har under hela graviditeten lidit av förlossningsrädsla som nu sista veckorna eskalerat rejält i och med att dagarna tickat närmare det beräknade datumet. Första halvan av graviditeten kände jag mig istället lite stärkt av att jag faktiskt varit med om detta en gång tidigare och tänkte att -nu jävlar ska jag ha revansch. Så känns det som sagt var inte nu. 

Jag har snart gått över tre dagar och man hamnar återigen i något sorts ingenmansland. Det är svårt att ta sig för något då kroppen strejkar men samtidigt klättrar jag på väggarna. Det är bokstavligt talat en skräckblandad förtjusning. 

Många pratar om det här med att skaffa sig målbilder inför en förlossning. Att försöka fokusera på positiva tankar som när man får hålla i sitt barn för första gången, att klä på barnet, att kunna röra sig igen, slippa krämpor etc. Jag har själv haft lite svårt att hitta exakt vad som motiverar mig då rädslan liksom tar udden av allt. Men jag har kanske inte bara ansträngt mig nog..?

Visst ska det bli underbart att äntligen få träffa lilla pyret där inne, det går inte att sätta fingret på känslan eller ens försöka beskriva den, och jag känner mig redo -och till och med längtar efter att komma igång med amningen. 

En annan bild jag ser framför mig är när Ellen får komma och hälsa på oss på BB och träffa sin lillebror för första gången. Den tanken gör mig alldeles knäsvag. 

Varje kväll när jag går och lägger mig slår tanken mig -är det här sista gången jag går i säng som gravid? 

Det är en hisnande tanke. 

Jag har haft kraftiga förvärkar på nätterna som verkligen fått mig att tro att det varit på riktigt. Men de senaste 2 dagarna har det varit desto lugnare. 

Jag bara väntar på att vårt nya liv ska börja.

Med stort D.

Helt sjukt.

Jag spenderade förmiddagen med att sova i soffan. Passa på att ladda batterier. Vem vet, imorgon kanske jag blir mamma igen och när kommer jag då ha möjlighet till ett par timmars spontan powernap nästa gång? 

Tanken känns svindlande. Inte kanske det där med sömnen, utan att det är imorgon jag pratar om. 

I M O R G O N.

Inte för att jag tror det. Det är bara 5% som föder på den beräknade dagen, men... 

På ett sätt känner jag mig laddad, men på alla andra sätt är jag rädd och orolig inför smärtan och för att bli ett vrak efteråt. Ibland vill jag bara lämna in handduken då mina dåliga minnen blixtrar förbi, men samtidigt vill jag få det gjort och försöker intala mig att det kommer gå bättre den här gången. 

Jag har målet inom räckhåll och efter morgondagen är det så på riktigt som det bara kan bli. Visst är det konstigt att man har 9 månader på sig att förbereda sig men att man aldrig riktigt kommer ifatt känslan. 

Nu ska jag ladda med gott fika och umgås med min sambo innan det är dags för sängen.

Och en ny dag.

Och ett nytt liv. Vem vet.

Ni kan ju tro vi blev förvånade när vi satt runt middagsbordet hos mormor och morfar och dom frågade henne vad lillebror ska heta. 

Utan att tveka ens en enda sekund svarade hon självklart:

 - Åke!

Skratten klingade länge den kvällen över hennes kvickhet och numera har det blivit som ett arbetsnamn. Lillebror är Åke med hela släkten. Vad vi egentligen tänkt han ska heta är en annan sak.

Ikväll fick jag ett telefonsamtal från svärmor. Hon undrade om jag visste vem som hade namnsdag på torsdag då jag är beräknad?

Lyckas somna mellan varven ändå men sover oroligt och drömmer om lilla pojken som ligger i min famn. 

Det är något alldeles speciellt med att drömma om sitt ofödda barn. Nästan lite övernaturligt, men ändå så realistiskt. 

Tillslut vaknar jag när klockan är 06.30 av att Ellen vill stiga upp och inser att vi fått sovmorgon för första gången på länge. Väldigt tacksamt när jag vakat några timmar. 

Dagen fortsätter som vanligt utan att jag har nämnvärt ont och frågan kvarstår:

40 graders feber tar hårt på en liten kropp.

Hon har varit så pigg och glad hela dagen då vi varit ute och lekt i lekparker här omkring som vanligt, samt varit på födelsedagskalas. Men middag hos farfar orkade hon nästan inte med och ligger nu nerbäddad med alvedon i kroppen. 

Så, inatt hoppas jag att lillebror håller sig lugn. Han får nu gärna vänta ett par dagar så att Ellen får må lite bättre. 

Det vore skönt om jag inte behövde oroa mig för lillan när jag behöver all min kraft och fokus i förlossningssalen. 

Även fast jag vet att hon kommer bli väl omhändertagen hur som helst. 

Men ett mammahjärta oroar sig alltid lite extra.