Dan före dan före dopparedan
Det har inte blivit så många uppdateringar på sistone. Jag har börjat på flera inlägg men det känns mest bara som att jag upprepar mig, och klagar, och det är varken roligt att läsa eller skriva om.
Nu är iaf barnen nattade efter en otroligt intensiv dag och om allt går i lås packar vi bilen imorgon och åker till stugan, till min mamma och pappa, och firar jul med resten av min familj. Julklapparna är klara, men inte riktigt inslagna, och maten är inhandlad. Väskorna är inte packade eftersom vi fick oväntat besök ikväll men det får vi fixa imorgon.
Jag hoppas vi får en bra natt så vi är pigga och glada imorgon! God Jul på er!
Innan lucia
Imorgon är det luciafirande på förskolan och det känns faktiskt lite pirrigt, även fast jag bara ska se på! Det blir Ellens första luciatåg eftersom hon hade magsjuka lämpligt nog förra året. I år ska hon vara lucia och gå längst fram i tåget... Vi får väl se hur det blir med den saken förresten, vi är lite inställda på att mötas av trotsen men laddar förstås med positiva tankar och peppande ord. Igår när jag skulle hämta från förskolan fick jag se genrepet och det kändes himla roligt.
Annars har jag varit helt betagen av julstress och hetsat över julklappar. Lillebror sover jättedåligt på nätterna och skapar obalans här hemma. Ibland känns det som jag håller på bli galen eftersom sömnbristen gör mig mindre rustad att möta motgångar. Små bekymmer blir stora och tålamodet sviktar lättare än vanligt. En riktigt jobbig period.
Martin har jobbat 10 dagar i rad och är nu ledig i 3... Vi hinner med en övernattning i stugan i helgen och fortsätter laddar inför julen. Imorgon ska jag ut med mitt gamla jobb och äta julbord, känns bra att komma hemifrån och byta mönster. Det blir de andras första kväll ensamma hemma utan mig. Det blir nog nyttigt för oss alla! Hoppas bara att lillebror känner sig manad att ta flaskan, inte för att jag ska dricka nåt men lär bli borta ett tag...
Nu är det dags för sambon att åka på träning och jag ska gå från en nattning till en annan. Jag känner mig alltid lite pirrig när jag ska vara själv nuförtiden.. Tror jag blivit skadad av alla sjukdomsperioder...
Äntligen hemma
Nu har jag fått hem min älskade lilla familj igen och jag möttes av orden "mamma du är min bästa vän" och en stor kram av treåringen.
Det känns bra att vi fått ett litet break ifrån varandra. Hon har fått full uppmärksamhet på sitt håll och jag har fått ladda batterierna lite. Helt rätt.
Efter nattningen (som verkar ta en evighet då hon sov hela flygresan hem) ska jag sätta mig i soffan och kramas. Hur skönt det än varit att va ensam så vore inte livet sig likt utan kaoset som uppstår när vi är fulltaliga igen. Det är härligt att höra ljudet av små fötter som springer.
