Och här är du nu.
Tänk att det gått ett år.
För ett år sedan (den 21:a maj) var jag inne på förlossningen för att jag trodde att vattnet gått. Så var dock inte fallet men så här i efterhand är jag ändå övertygad om att det hela hade börjat...
Jag hade tidigare under dagen varit inne på en överburenhetskontroll som är vanlig när man gått över tiden. Jag var då inne på 13:e dagen efter bf och var lite av ett vrak. Allt såg bra ut och de sa att jag skulle åka hem och fortsätta vänta. De sa även att det var en stor bäbis och hon erbjöd sig att göra en hinnsvepning och jag tackade ja. Det gick dock inte alls att göra för livmodertappen var så "omogen" och bakåtlutad att hon inte ens nådde den. Hon var barsk och hård och där rann bägaren över för mig. Jag krånglade på mig kläderna och resten av dagen grät jag mest för allt kändes så hopplöst.
Vid middagstid samma dag började det kännas konstigt och jag funderade på om det var vattnet som spökade. Jag viftade dock bort det men när klockan var vid 22 blev det ännu mer och jag ringde förlossningen som bad mig komma in. Jag och M tog beslutet att jag skulle be min mamma följa med för att om det skulle vara falskt alarm så skulle vi inte behövt anlita barnvakt. När vi kom dit blev jag uppkopplad till ctg och såg sammandragningarna komma och gå på skärmen. Som alltid rörde du dig konstant och det gjorde det lite svårt att hålla koll på dig och dina hjärtljud, men tillslut hade jag suttit så länge att dom såg att allt såg bra ut med dig och det var bara att åka hem igen.
Jag skjutsade hem mamma och var varken glad eller ledsen, men kanske att jag kände mig lite lugnare inombords. Det var lite avdramatiserande för min rädsla att åka till förlossningen och se att allt såg bra ut med mig och bäbisen för att sen åka hem igen. Liksom skönt att spana in miljön där jag snart skulle föda.
Jag landade i sängen vid 1-2 tiden på natten och Ellen vaknade kl 4 av någon anledning den morgonen. Hon och Martin gick och la sig i soffan och klockan 6 vaknade jag av en hemsk värk...
Men det var bara en.
När jag sen gick på toaletten såg jag en liten liten strimma blod och förstod att nu har det verkligen börjat... Även om det var svårt att förstå! Ja smsade Martin och skrev: "jag tror inte du behöver gå på jobbet idag".
Värkarna var väldigt oregelbundna och jag hann prata med både mamma och svärmor samt ringa förlossningen. Martin cyklade iväg med Ellen på förskolan halv nio och jag laddade mentalt för att denna förlossning skulle ta lika lång tid som den förra, och att jag skulle lyckas vara hemma längre innan vi åkte in den här gången. Jag sa till och med till Martin: "idag blir det en filmdag"... Men nä.
Vid halv tio var värkarna oerhört intensiva och de blev bara fler och fler. Jag kämpade på medans Martin masserade mig, gav mig glass och dryck. Jag försökte stå i duschen och spola varmvatten, jag vandrade runt hemma och varierade ställning så mycket jag kunde. Åh faan vad ont det gjorde.
Tillslut, två timmar senare, står jag bara och skakar i panik och frustration för att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Vi skyndar oss in i bilen och åker in...
Väl där blir jag direkt undersökt och får höra orden "Jo men här har det hänt grejer, du är öppen 6cm".
Alltså den meningen! Jag grät av smärta och av total lycka! Trodde inte det var sant, var så himla stolt över mig själv! Jag ber om smärtlindring men får bara till svar att det enda ja ska tänka på är att andas....
Fan också.
Lustgasen var min bästa vän och jag lärde mig att andas med den väldigt snabbt. (Vilken revansch sen sist då varken den eller edan eller de andra bedövningarna gav mig NÅT!)
När ja inte tyckte den gav effekt bad jag dem höja och jag hade kontroll hela vägen. Det var en period där när jag liksom svävade bort i smärtan (antagligen vid 9-10cm) och jag tänkte att det är nog så här det känns att bli torteras. Hemska tanke!
Men alltså, vilken otrolig teknik jag hade. Jag mötte varje värk, lät den ta över, flöt med och liksom försvann. Och jag som inte trodde att den lilla mentala träningen som jag försökt med, hade gjort någon verkan. Men tydligen hade jag förberett mig mer än vad jag nånsin trodde. Jag var så redo och det gick så fruktansvärt bra. Ut kom en liten (stor) pojke med sne näsa på 4200 gr och som var 53 cm lång. Martin var som vanligt min klippa i stormen och vi var som ett väloljat team.
Nu har det gått ett år och jag är så glad att det var just DU som var där inne. Sen första stunden jag höll dig har din existens känts så självklar i vårt liv. Det var dig jag väntat på.
Du har förgyllt våra dagar med skratt och glädje, och våra nätter har kantats av alldeles för lite sömn. Och jag, jag känner mig fortfarande så himla stärkt av förlossningen.
Älskade unge!!
Vardagsmat
Åh, det har verkligen varit så himla mycket nu en tid.
Jag har jobbat i en och en halv månad och det går rätt okej. Självklart jobbigt att lämna barnen men oh så nyttigt.
När jag inte jobbar spenderar jag mycket tid med barnen och sambon. Vi hjälps åt, turas om och avlöser varandra så gott det går. Vi pratar, bråkar, skrattar, gråter, älskar och lever. Lika jobbigt som underbart. När man tror att man ska bryta ihop för att det är så jobbigt upptäcker man plötsligt kanske att någon av barnen precis lärt sig nåt nytt och allt blir värt all möda och tandagnisslan. Tårarna byts ut mot glädje, lycka och förundran över livet. Detta älskade liv!
I min närhet är det många som har det jobbigt just nu. Sjukdomar, operationer, bråk, utmattning är bara några av bekymren som numer tillhör vardagsmat. Detta tar upp så mycket av min tankeverksamhet och jag glömmer ännu mer bort mig själv. Var jag dålig på det innan är jag sämst nu. På gott och ont. Hjärtklappning, yrsel, trötthet och koncentrationssvårigheter är vad som kommer av att bry sig lite för mycket om andra. Och frågan är om det är värt det i slutändan.
Samtidigt hinner jag inte riktigt med att träffa mina nära vänner, som också behöver mig nu och som jag mest av allt skulle vilja vara nära i dessa stunder. Ett dåligt samvete plågar mig och gör det inte lättare.
I veckan fick jag äntligen mina första vårkänslor. Jag satt på jobbet och helt plötsligt började allt kännas lite lättare. Som att någon lättat på trycket lite. Och jag hittar ingen annan anledning än att det måste vara just det.
Åh vad jag längtat.
Fullt upp
Ja det har varit lite skralt med inlägg på sistone. Tråkigt. Men det har helt enkelt inte funnits någon energi. Som vanligt är det så mycket jag vill dela med mig av, funderingar, händelser, tips och bryderier, men jag har inte kommit mig för. Är nu inne på min fjärde vecka tillbaka på jobbet nu och det känns... Lite både och, som väntat.
Det gör ont i hjärtat av att lämna barnen och inte få vara med i varje framsteg, varje äventyr, varje leende. Men samtidigt är det skönt att inte behöva ta varje konflikt. Det är också skönt att känna att jag helt tryggt och lugnt kan lägga över ansvaret på sambon och veta att det går lika bra. Även om det är svårt att släppa kontrollen. Jag märker att jag gärna är där med kommentarer som "såhär gjorde jag" och det kan nog vara lika tröttsamt som hjälpsamt.
Ikväll jobbar jag och fick ett samtal hemifrån kring 17, det hade tydligen varit hektiskt... Lillebror hade fått tag på filen från kylen och hällt ut det på sig själv, golvet och gåstolen och sedan lyckats bränna sig på ugnen. Ajajaj.
Dom där flinka små fingrarna alltså!
Småbarnsår.
Åh dessa småbarnsår! Vilken hatkärlek.
Vissa stunder är det så jobbigt att jag inte vet var jag ska ta vägen eller var jag ska hitta energin till att orka ännu en dag, eller timme. Andra dagar är så underbara att lyckorus ständigt avlöser varandra i jämn takt.
Vissa dagar handlar det om att försöka få allting att rulla på, att få vardagen att gå ihop med mat och sovtider och annat som ska göras t ex. Andra dagar är vi som ett väloljat maskineri som bara tuffar på, och jag känner mig stolt och tillfreds.
Vissa dagar förgås jag av oro. Den kliar och sliter och drar i mig och kan göra mig oförmögen att tänka på annat. Vissa nätter sover jag nästan inget.
Men på något sätt orkar jag ändå.
Just nu är det en jobbig period då först jag och Martin blev förkylda, och några dagar senare båda barnen. Samtidigt! Martin är fortfarande krasslig en och en halv vecka senare och jag har påbörjat min andra förkylning. Ellen verkar däremot ha kryat på sig, i eftermiddag var energin så hög att efter middagen gick det bara inte att stanna inne! Ut, ut, ut och hoppa, springa, åka kana. Men hostan stoppade henne tillslut. Och stackars lillebror som hostar till han spyr och inte får behålla mycket mat.
Vid middagsbordet blev det torkning av både stol, golv och bänkar oxh badet fick hastigt ställas i ordning. När alla gått ut sanerade jag först köket, sen toan och sist mig själv innan jag startade en tvättmaskin. Det positiva är ju att det var helt fantastiskt att komma in sen efter en snabb utevistelse till ett välstädat hem. Åh va jag älskar känslan av ordning och reda! Det är så lätt att andas när var sak är på sin plats och man inte behöver skrapa smulor av strumporna. Tyvärr har jag fått tona ner min kärlek till städning nu när vi är fyra personer i hushållet för det är HELT omöjligt att ständigt hålla efter.
Även om jag ständigt försöker.
Stressande, javisst.
Men i slutändan så vet jag ändå att hur jobbigt det än är, med allt, så kommer jag titta tillbaka på dessa år och bara LÄNGTA tillbaka!!
Samma sak varje år
Tänk att det ska vara såhär varje år. När solen börjar värma och man liksom vaknar upp ur dimman. Godmorgon! Det droppar från taket och plusgraderna gör att nya dofter kommer fram. Man börjar minnas.
Idag hann jag med en kopp kaffe på balkongen I SOLEN medan August sov och innan vi skulle gå till föris.
Det finns faktiskt ett liv utanför den här bubblan!
Om förändring
Ivrigt går jag fram till brevlådan och förväntansfullt öppnar jag locket. Jag kollar mailen hundra gånger på en dag. Allt för att jag liksom väntar på det där "viktiga brevet" som kommer med stora besked. Som kommer att förändra allt och få mig att se på framtiden med andra ögon. Men vad väntar jag på egentligen?
Jag är så redo för förändring. Kroppen och huvudet skriker efter rutiner och mening och känslomässigt är jag utpumpad fast understimulerad. Jag är redo för nya möten och nya utmaningar, jag längtar efter att lära mig saker. Även om det är just det jag gjort senaste två åren. Jag längtar efter att knockas av nya insikter.
Om två och en halv vecka är det dags att börja jobba igen och igår var jag på personalmöte för första gången på väldigt länge. Knappt någon jag kände igen och nät jag kom in där var det en kvinna som frågade "kan jag hjälpa dig med något?".
Jag satt där och kände att jag hade förändrats så mycket sen jag var där sist. Att jag blivit mer rak i ryggen sen jag blev två-barnsmamma. Eller starkare kanske är ett mer passande ord även om det känns klyschigt. Att jag fått andra referensramar om livet och att jag vet vad jag klarar av. Mycket styrka känner jag fortfarande att jag bär med mig från förlossningen. Och det tycker jag känns helt underbart!
Jag hoppas känslan lever kvar tills det är dags att börja på riktigt.
Öva på att vara själv.
Sambon är iväg på fotbollsmatch och jag är som vanligt på helspänn när jag är ensam hemma.
Satte mig först vid datorn för att göra undan ett par saker men det verkar som att båda barnen sover oroligt och efter att ha gått från rum till rum så är det nog bara glömma den idén och kanske försöka lägga mig jag också. Det kanske lugnar mig lite.
Så vad är jag egentligen rädd för då?
Martin berättade om en arbetskamrat vars sambo var rädd för att ett flygplan skulle krascha in i deras hus när hon var själv. Riktigt så farligt rädd är jag väl inte. Mer bara att jag känner mig otillräcklig och att jag stressar upp mig för att dom ska bli sjuka.
Förut tyckte jag det var väldigt skönt att vara ensam efter läggning. Se en film, skriva, pyssla med ett fotoalbum eller bara zappa. Vara själv och njuta.
Men det har jag svårt för nu och detta vill jag tillbaka till.
Därför är det väl ganska lämpligt att sambon spelar fotboll ibland. Så jag får öva.
Och hitta tillbaka.
Snart slut.
Bara tre veckor kvar av min mammaledighet med dessa två.
Ja egentligen är det fem veckor, men de sista två är vi hemma alla fyra, eftersom Martin har tagit ut semester.
Det är blandade känslor. Det känns jättetråkigt att lämna mina små och inte få vara med dem varje dag, och se vad dom lär sig och vad de gör. Jag kommer ju att längta ihjäl mig!!
Men samtidigt känns det som att jag gjort mitt och att jag är redo att lämna över. Detta vågspel av känslor dyker upp med jämna mellanrum. Det känns också som en bra tid på året att börja jobba, tankarna går om en lång semester tillsammans och då känns det rätt okej att jobba ett tag innan.
Nu måste jag sköta barn, självklart börjar grannen borra precis när August somnat.
En bra måndag.
Idag har det varit en riktigt bra dag!
Vi var ute och trotsade kylan på förmiddan, skönt med frisk luft! Det första som hände var dock att jag ramlade och slog svanskotan när jag skulle visa Ellen hur bra jag var att hoppa i snön... Smidigt värre.
Vi har hunnit med att pyssla och leka här hemma samt myst i soffan. Nu är det nattning som gäller och jag måste säga åt mig själv på skarpen att gå och lägga mig tidigt ikväll! Så trött så trött...
Som ett brev till mig själv.
Vissa dagar känns det som att det enda jag gör är att diska.
Okej inte det enda, men ni fattar.
Idag är en sån dag. Lillebror matvägrar om vartannat så är det inte nappflaskan som diskas så är det tallriken, eller all övrig disk.
I omgångar, hela tiden.
Och så det här med att lyckas städa.
Jag förstår inte hur man ska lyckas med ett städat hem.
Det är nästan skrattretande hur fort det går från harmoni till kaos.
Jag plockar och plockar så att ryggen svider men ändå är det grejer överallt. Och storstädningen som kommer lägligt till helgen är intensiv, men trots det spenderar jag lördag med att organisera.
Idag hade vi en bra förmiddag, jag tog tag i plugget direkt efter dagislämningen medan lillebror sov.
Bra frukost, bra lunch.
Jag tog det lugnt och försökte slappa.
Men sen vände det.
Från en stund till en annan, så fort går det.
Magkatarren slog till ordentligt i takt med att lillebror bara blev mer och mer missnöjd.
Storasyster var jättetrött och grinig vid hämtning och inget var bra.
Jag kommer in i ngn sorts ofas där det alltid är någon av de små som är ledsen och det känns som att jag inte räcker till.
Alla är hungriga men ingen vill äta.
Jag försöker än det ena än det andra.
Jag stryker medhårs, jag gullar, jag busar.
Jag är sträng, jag är bestämd.
Jag är ledsen.
Jag försöker få den lilla att sova.
Överrösta skriket med sång som handlar om att somna in i en säng som är fin.
Jag försöker hålla den stora vaken samtidigt.
Hon hittar en gammal chokladbit som hon gömt någon gång under vagnen.
Och jag orkar inte ta den diskussionen också, och ber istället att få smaka.
Vi bänkar oss till slut framför en film, och jag smsar till sambon.
"Du får fixa middan idag".
Det är såna här dagar jag ska minnas.
När jag sitter där, kanske på jobbet, och bara suckar och längtar tillbaka.
När jag inte ser med rättvis blick hur skönt det kan va att komma hemifrån ett tag.
När jag inte längre minns hur jag slet, och hur mycket min kropp sved.
Och hur det tärde på min inre balans.
När mina tankar är rosenskimrande och jag tänker "hur jobbigt var det egentligen?".
Då ska jag tänka på en sån här dag.
Och vara tacksam över allt jag gått igenom, att jag orkade, och att jag gjorde mitt bästa.
Och det är gott nog.
Ett nytt år igen.
Äntligen nytt år!
Varje gång det blir januari känns det lika skönt.
Oavsett hur bra år jag haft.
Förra året var det jobbigaste och det underbaraste och mäktigaste.
Jag fyllde trettio.
Jag födde barn igen, bara det alltså, wow! Och att det blev en pojke, jag är så glad så glad. (Fast det hade jag ju blivit oavsett, men jag njuter ändå lite extra tror jag.)
Jag fick uppleva Gotland.
Jag var föräldraledig med två barn.
Jag pluggade.
Jag badade mer än jag gjort sen somrarna då jag var liten.
Jag älskade.
Jag bråkade.
Jag hade ångest och var deprimerad. Jag grät för att jag var så lycklig och tänkte "det blir nog inte bättre än så här".
Det här året satsar jag på mig själv.
Och nej det är inget klyschigt nyårslöfte som jag inte kan hålla.
Jag ska försöka leva i harmoni, vara tacksam för nuet och göra vad jag vill.
Försöka uppskatta mig själv mer.
Det ni!
Dan före dan före dopparedan
Det har inte blivit så många uppdateringar på sistone. Jag har börjat på flera inlägg men det känns mest bara som att jag upprepar mig, och klagar, och det är varken roligt att läsa eller skriva om.
Nu är iaf barnen nattade efter en otroligt intensiv dag och om allt går i lås packar vi bilen imorgon och åker till stugan, till min mamma och pappa, och firar jul med resten av min familj. Julklapparna är klara, men inte riktigt inslagna, och maten är inhandlad. Väskorna är inte packade eftersom vi fick oväntat besök ikväll men det får vi fixa imorgon.
Jag hoppas vi får en bra natt så vi är pigga och glada imorgon! God Jul på er!
Innan lucia
Imorgon är det luciafirande på förskolan och det känns faktiskt lite pirrigt, även fast jag bara ska se på! Det blir Ellens första luciatåg eftersom hon hade magsjuka lämpligt nog förra året. I år ska hon vara lucia och gå längst fram i tåget... Vi får väl se hur det blir med den saken förresten, vi är lite inställda på att mötas av trotsen men laddar förstås med positiva tankar och peppande ord. Igår när jag skulle hämta från förskolan fick jag se genrepet och det kändes himla roligt.
Annars har jag varit helt betagen av julstress och hetsat över julklappar. Lillebror sover jättedåligt på nätterna och skapar obalans här hemma. Ibland känns det som jag håller på bli galen eftersom sömnbristen gör mig mindre rustad att möta motgångar. Små bekymmer blir stora och tålamodet sviktar lättare än vanligt. En riktigt jobbig period.
Martin har jobbat 10 dagar i rad och är nu ledig i 3... Vi hinner med en övernattning i stugan i helgen och fortsätter laddar inför julen. Imorgon ska jag ut med mitt gamla jobb och äta julbord, känns bra att komma hemifrån och byta mönster. Det blir de andras första kväll ensamma hemma utan mig. Det blir nog nyttigt för oss alla! Hoppas bara att lillebror känner sig manad att ta flaskan, inte för att jag ska dricka nåt men lär bli borta ett tag...
Nu är det dags för sambon att åka på träning och jag ska gå från en nattning till en annan. Jag känner mig alltid lite pirrig när jag ska vara själv nuförtiden.. Tror jag blivit skadad av alla sjukdomsperioder...
Äntligen hemma
Nu har jag fått hem min älskade lilla familj igen och jag möttes av orden "mamma du är min bästa vän" och en stor kram av treåringen.
Det känns bra att vi fått ett litet break ifrån varandra. Hon har fått full uppmärksamhet på sitt håll och jag har fått ladda batterierna lite. Helt rätt.
Efter nattningen (som verkar ta en evighet då hon sov hela flygresan hem) ska jag sätta mig i soffan och kramas. Hur skönt det än varit att va ensam så vore inte livet sig likt utan kaoset som uppstår när vi är fulltaliga igen. Det är härligt att höra ljudet av små fötter som springer.
Ett bra beslut.
Det var en förväntansfull liten tjej jag skjutsade till flyget igår morse. Vi gjorde slängkyssar åt varandra på varsin sida av säkerhetskontrollen och sen gick jag iväg. Mot bilen.
Jag hann inte ens ut genom dörrarna innan tårarna kom. Innan alla känslorna vällde över.
Jag grät över hur skönt det kändes att få vara ensam en helg, och skuldkänslorna över det. Jag grät över att det gått så långt att det känns som att jag är på väg in i väggen, eller genom den. Jag grät över tröttheten, och över alla måsten som ligger i bakhuvudet. Jag grät över att jag tillslut tappat bort mig själv, i rollen som mamma men även som flickvän och dotter och syster. Jag grät för att jag är så in i norden less på att vara hemma och att jag inte vill känna så. Över alla mina krav på mig själv och onda tankar som när jag är i en svacka tar över och suddar ut varje logisk tanke som annars får mig tillbaka på rätt köl. Ibland känns det som att jag varken vet ut eller in, vad som är rätt eller fel, eller vem jag är.
Oh som jag ville följa med och mitt hjärta blödde där på flygplatsen. Samtidigt är detta helt rätt beslut för mig just nu. Två dygn hemma med lillebror medan dotter och sambo åker till stockholm för att hälsa på släkt. Det var planerat sen långt tillbaka och när det väl var dags kunde det inte komma mer lägligt.
Jag hade många planer över vad jag ville göra under dessa dygn, men med tanke på hur den här sista veckan bara har mjölkat ur mina sista krafter så har jag liksom tagit det som det kommit.
Ätit middag med en vän, fikat med en annan. De två finaste vänner man kan ha som berikar mitt liv på alla sätt.
