Alltså herregud. Jag har verkligen glömt bort hur det är att ha småbarn. Jag trodde jag var väl medveten och har förberett mig, men det är mycket jobbigare än vad jag minns. 

Idag är det min och lillebrors första dag ensamma hemma och det var med gråten i halsen jag lämnade Ellen på dagis. Hon ville inte alls vara där idag. Så här i efterhand känns det dock bra eftersom det har varit grinfest här hemma. Nu sover han dock lugnt i vagnen äntligen. Precis lagomt till att det blir molnigt, haha. 

Det känns i alla fall väldigt skönt att jag liksom redan gjort det här en gång. Trots skriket idag så går mina rörelser som på rutin. Men jag som alltid velat ha en stor familj med 3 barn börjar tänka om när tröttheten knackar på bakom ögonlocken. I ett svagt ögonblick under förlossningen fick Martin mig att lova att vi inte skulle skaffa fler barn... 

Men jag vet ju själv hur fort man glömmer :-)