Den här trotsen gör mig till en mamma jag inte vill vara. 

Den äter upp en bit utav mig. 

Jag känner att jag går miste om en del utav min dotters uppväxt då det känns som att vi vissa dagar bara tjafsar. 

Om allt. 

Det är som att jag har en liten tonåring som smäller i dörrar och surar och skriker åt mig. 

Det är så mycket jag skulle vilja göra med henne, så mycket jag vill visa och berätta men trotsen äter upp både tid och ork och vilja. 

Ibland är det svårt att hålla fasaden uppe och det händer att jag bryter ihop mitt framför ögonen på henne. Då kryper hon antingen till korset eller går iväg och tjurar. 

Och sen kommer sambon hem efter en lång arbetsdag och det känns som att han har så himla bra förklaringar på alla hennes frågor. Att när han säger ifrån och sätter gränser verkar det så enkelt. Han kommer på nya lekar och behöver aldrig sjunga sjuhundraelva sånger för att hon ska somna. 

Då vill jag bara bryta ihop återigen, av tacksamhet och av skuld.

Jag vet ju att jag gör det bra, men det är lite svårt att se det när man är inne i bubblan. För att bryta mönster och ladda batterier försöker jag ta mig hemifrån ett tag när jag kan. Ibland blir det bara något så enkelt som att åka och handla. Helst träffar jag en vän över en fika men det är inte alltid det passar när folk måste anpassa sig så efter när jag kan. 

Jag försöker tänka mig in i hennes sits också. Att det kan inte vara lätt att ha så mycket viljor på samma gång och kanske känslor man inte känner igen. 

Och att det kan inte vara lätt att behöva känna sig så arg jämt.

Det vet jag ju själv. 

Jag hoppas det blir bättre snart, och oavsett så kommer jag nog att titta tillbaka på denna tid om några månader, ett år, och tänka -var det verkligen så jobbigt?