Det var en förväntansfull liten tjej jag skjutsade till flyget igår morse. Vi gjorde slängkyssar åt varandra på varsin sida av säkerhetskontrollen och sen gick jag iväg. Mot bilen.

Jag hann inte ens ut genom dörrarna innan tårarna kom. Innan alla känslorna vällde över.

Jag grät över hur skönt det kändes att få vara ensam en helg, och skuldkänslorna över det. Jag grät över att det gått så långt att det känns som att jag är på väg in i väggen, eller genom den. Jag grät över tröttheten, och över alla måsten som ligger i bakhuvudet. Jag grät över att jag tillslut tappat bort mig själv, i rollen som mamma men även som flickvän och dotter och syster. Jag grät för att jag är så in i norden less på att vara hemma och att jag inte vill känna så. Över alla mina krav på mig själv och onda tankar som när jag är i en svacka tar över och suddar ut varje logisk tanke som annars får mig tillbaka på rätt köl. Ibland känns det som att jag varken vet ut eller in, vad som är rätt eller fel, eller vem jag är.

Oh som jag ville följa med och mitt hjärta blödde där på flygplatsen. Samtidigt är detta helt rätt beslut för mig just nu. Två dygn hemma med lillebror medan dotter och sambo åker till stockholm för att hälsa på släkt. Det var planerat sen långt tillbaka och när det väl var dags kunde det inte komma mer lägligt.

Jag hade många planer över vad jag ville göra under dessa dygn, men med tanke på hur den här sista veckan bara har mjölkat ur mina sista krafter så har jag liksom tagit det som det kommit.

Ätit middag med en vän, fikat med en annan. De två finaste vänner man kan ha som berikar mitt liv på alla sätt.

 

Nu tar jag ett djupt andetag, och tar nya tag.