Det gör ont i hjärtat av att lämna barnen och inte få vara med i varje framsteg, varje äventyr, varje leende. Men samtidigt är det skönt att inte behöva ta varje konflikt. Det är också skönt att känna att jag helt tryggt och lugnt kan lägga över ansvaret på sambon och veta att det går lika bra. Även om det är svårt att släppa kontrollen. Jag märker att jag gärna är där med kommentarer som "såhär gjorde jag" och det kan nog vara lika tröttsamt som hjälpsamt. 

Ikväll jobbar jag och fick ett samtal hemifrån kring 17, det hade tydligen varit hektiskt... Lillebror hade fått tag på filen från kylen och hällt ut det på sig själv, golvet och gåstolen och sedan lyckats bränna sig på ugnen. Ajajaj.

Dom där flinka små fingrarna alltså!