En viktig dag
Härliga sommardag! Finns nästan inget bättre.
På vår balkong är det tropisk hetta som gör det outhärdligt att sitta där någon längre stund, men jag älskar att vi har så nära till stora grönområden nere vid älven där man lätt kan spendera en dag utan några svårigheter alls.
Idag får dock solen komma lite i andra hand då vi ska göra ett besök på specialistmödravården. Martin köper hem lunch från stan på vägen hem från jobbet innan vi beger oss dit. Ibland känner jag mig lite nervös, ibland är jag spänd, förväntansfull, orolig. Men mest känns det skönt att det faktiskt sker någonting. Här i mitt ingenmansland.
Dom ska kolla fostervatten, flödet i navelsträngen, blodtryck, samt att jag ska kopplas till ctg och antagligen ska ultraljud göras också. Ser allting bra ut får jag fortsätta vagga mig fram några dagar till, annars börjar dom nog fundera på hur vi ska lyckas locka ut ungen.
Som jag förstår det får jag som längst gå fram till måndag, och insikten om att vi faktiskt kommer ha en liten bebis här hemma inom en vecka blev plötsligt väldigt påtagligt.
Nu ska jag duscha och tvätta ur färgen ur håret och sen sätta mig att torka i solen. So long!
Lördag
Tack och lov har Ellen mått bättre idag och nu vill vi vara friska läääänge!
Förmiddagen spenderades på olika affärer med dubbla syften: 1 - att försöka få ut ungen med hjälp av motion 2 - köpa solstolar till balkongen, handla mat och hitta skor till Ellen. Henne hade vi för övrigt lämnat i en lekpark med farmor. En sån där gång man är tacksam över att man har familj nära och man bara kan svänga förbi och få lite hjälp.
Men fy fasiken va det har blåst idag! Jag var ute en stund i solen och tittade på när de andra två sparkade boll men gick rätt snabbt in igen. Efter tacosmiddagen känner vi oss alla rätt trötta, eller nä tydligen inte Ellen som jag nu försökt natta i 50 min, och tanken var att se film ikväll men nu har förvärkarna återigen startat så vi får väl se hur kvällen slutar.
Antagligen som vanligt, här hemma sovandes i sängen!
Fyra dagar över
Här sitter jag nu.
Med svullna fötter och värkande rygg.
Och funderar på hur jag ska ta mig upp, nu när jag väl tagit mig ner.
Det knepigaste med Ellens nattningar brukar vara att lyckas hålla sig vaken själv.
Otaliga gånger har jag sjungit mig själv till sömns medan hon har legat vaken.
Sittandes som liggandes med en liten mjuk hand som letat sig in i tröjärmen och som stryker mig metodiskt till sömns.
Ikväll har jag dock Ben & Jerry glass och Greys Anatomy som lockar mer än sömnen.. Så fort John Blund varit här är det jag som myser i soffan.
Det är inget nytt på bebis-fronten men när jag tänker tillbaka på min förra graviditet så hade jag inte så länge kvar nu. Imorgon bitti kl 04.40 kände jag dom första värkarna med Ellen och det blir intressant att se om dom är tajmade, dom små syskonen.
Väntan
Denna väntan. Den är inte rolig.
Jag har under hela graviditeten lidit av förlossningsrädsla som nu sista veckorna eskalerat rejält i och med att dagarna tickat närmare det beräknade datumet. Första halvan av graviditeten kände jag mig istället lite stärkt av att jag faktiskt varit med om detta en gång tidigare och tänkte att -nu jävlar ska jag ha revansch. Så känns det som sagt var inte nu.
Jag har snart gått över tre dagar och man hamnar återigen i något sorts ingenmansland. Det är svårt att ta sig för något då kroppen strejkar men samtidigt klättrar jag på väggarna. Det är bokstavligt talat en skräckblandad förtjusning.
Många pratar om det här med att skaffa sig målbilder inför en förlossning. Att försöka fokusera på positiva tankar som när man får hålla i sitt barn för första gången, att klä på barnet, att kunna röra sig igen, slippa krämpor etc. Jag har själv haft lite svårt att hitta exakt vad som motiverar mig då rädslan liksom tar udden av allt. Men jag har kanske inte bara ansträngt mig nog..?
Visst ska det bli underbart att äntligen få träffa lilla pyret där inne, det går inte att sätta fingret på känslan eller ens försöka beskriva den, och jag känner mig redo -och till och med längtar efter att komma igång med amningen.
En annan bild jag ser framför mig är när Ellen får komma och hälsa på oss på BB och träffa sin lillebror för första gången. Den tanken gör mig alldeles knäsvag.
Varje kväll när jag går och lägger mig slår tanken mig -är det här sista gången jag går i säng som gravid?
Det är en hisnande tanke.
Jag har haft kraftiga förvärkar på nätterna som verkligen fått mig att tro att det varit på riktigt. Men de senaste 2 dagarna har det varit desto lugnare.
Jag bara väntar på att vårt nya liv ska börja.
Dan före dan
Imorgon är dagen.
Med stort D.
Helt sjukt.
Jag spenderade förmiddagen med att sova i soffan. Passa på att ladda batterier. Vem vet, imorgon kanske jag blir mamma igen och när kommer jag då ha möjlighet till ett par timmars spontan powernap nästa gång?
Tanken känns svindlande. Inte kanske det där med sömnen, utan att det är imorgon jag pratar om.
I M O R G O N.
Inte för att jag tror det. Det är bara 5% som föder på den beräknade dagen, men...
På ett sätt känner jag mig laddad, men på alla andra sätt är jag rädd och orolig inför smärtan och för att bli ett vrak efteråt. Ibland vill jag bara lämna in handduken då mina dåliga minnen blixtrar förbi, men samtidigt vill jag få det gjort och försöker intala mig att det kommer gå bättre den här gången.
Jag har målet inom räckhåll och efter morgondagen är det så på riktigt som det bara kan bli. Visst är det konstigt att man har 9 månader på sig att förbereda sig men att man aldrig riktigt kommer ifatt känslan.
Nu ska jag ladda med gott fika och umgås med min sambo innan det är dags för sängen.
Och en ny dag.
Och ett nytt liv. Vem vet.
Ett passande namn
Ellen har sedan länge bestämt att lillebror faktiskt ska heta Åke.
Ni kan ju tro vi blev förvånade när vi satt runt middagsbordet hos mormor och morfar och dom frågade henne vad lillebror ska heta.
Utan att tveka ens en enda sekund svarade hon självklart:
- Åke!
Skratten klingade länge den kvällen över hennes kvickhet och numera har det blivit som ett arbetsnamn. Lillebror är Åke med hela släkten. Vad vi egentligen tänkt han ska heta är en annan sak.
Ikväll fick jag ett telefonsamtal från svärmor. Hon undrade om jag visste vem som hade namnsdag på torsdag då jag är beräknad?
Det visar sig vara Åke såklart!
En helt vanlig dag
Inatt trodde jag återigen att det var dags. Jag var vaken med smärtsamma värkar och försökte förbereda mig mentalt för vad som komma skall.
Lyckas somna mellan varven ändå men sover oroligt och drömmer om lilla pojken som ligger i min famn.
Det är något alldeles speciellt med att drömma om sitt ofödda barn. Nästan lite övernaturligt, men ändå så realistiskt.
Tillslut vaknar jag när klockan är 06.30 av att Ellen vill stiga upp och inser att vi fått sovmorgon för första gången på länge. Väldigt tacksamt när jag vakat några timmar.
Dagen fortsätter som vanligt utan att jag har nämnvärt ont och frågan kvarstår:
När kommer du?
Håll dig lugn!
Stackars stackars lilla Ellen.
40 graders feber tar hårt på en liten kropp.
Hon har varit så pigg och glad hela dagen då vi varit ute och lekt i lekparker här omkring som vanligt, samt varit på födelsedagskalas. Men middag hos farfar orkade hon nästan inte med och ligger nu nerbäddad med alvedon i kroppen.
Så, inatt hoppas jag att lillebror håller sig lugn. Han får nu gärna vänta ett par dagar så att Ellen får må lite bättre.
Det vore skönt om jag inte behövde oroa mig för lillan när jag behöver all min kraft och fokus i förlossningssalen.
Även fast jag vet att hon kommer bli väl omhändertagen hur som helst.
Men ett mammahjärta oroar sig alltid lite extra.
Ett ögonblick och en evighet
12 dagar kvar och jag går mer och mer in i någon sorts graviditets-bubbla.
Där existerar bara jag och tankar om den kommande förlossningen.
Det är stunder av lycka, förväntan, upprymdhet samt vördnad.
Tacksamhet inför livet, att vara kvinna och älskad.
Det är andra stunder av panik, rädsla, ångest och oro. Smärtsamma minnen och mardrömmar.
Ofta blandas detta med respekt.
Respekt inför vad min kropp faktiskt orkar med, att den vet vad den gör även när det ibland känns som att jag har någon sorts utomkroppslig upplevelse.
Och på så sätt finner jag även lite ro inför förlossningen, när en del av rädslan sätter in som handlar om hur jag ska klara av detta - både fysiskt och mentalt.. Då finner jag styrka i att min kropp är fantastisk, att den har varit med om detta tidigare och även när det var första gången - arbetar den som på rutin.
Hur häftigt är inte det!
Jag längtar till det är bara jag som bor i denna kropp. Det är fantastiskt att dela den med någon, och en viss tomhet uppstår efteråt. En saknad, en sorg på ett sätt.
Men vilken lycka det ska bli att kunna gå ut och gå utan att behöva stanna var tionde meter för att andas, vänta ut sammandragningar, försöka få ordning på blodtrycket och annat.
Imorgon ska jag packa bb-väskan.
Bara därför sätter det väl igång inatt.
Önsketänkande.
Lillebror
Fredag, jag har just gjort prov och ätit lunch. Nu väntar ett par timmar fortsatt plugg innan jag kan känna mig färdig för den här veckan och hämta lillan på dagis.
Imorse när vi gick till dagis pratade hon om att hon skulle krama sin lillebror.
- Han är så söööööt!
Som att dom känner varandra sen länge.
Igår var vi på ultraljud igen för att kontrollera att moderkakan lagt till sig, och då fick vi det bekräftat, att det blir just en lillebror.
För mig blev det lite mer verkligt när vi fick veta detta och jag hoppas det kommer hjälpa mig under förlossningen, som något att fokusera på.
Mötet med vår lilla kille.
Det är för övrigt så konstigt att något som tar upp så mycket av ens tankar ändå är så svårt att förstå. Nu vet jag i alla fall mer definitivt varför det känns så otroligt tungt vissa dagar... Tungt att äta, tungt att andas... Tungt i överlag.
- Du har ju ett hårt litet huvud rakt upp i solar plexus.. Sa barnmorskan igår på kontrollen.
Och ja, vem hade inte reagerat på det liksom?
Hela lägenheten badar i ljus av den skarpa vårsolen som skiner med all sin styrka idag. Det är nog den största skillnaden sen vi flyttade upp en våning, vi kommer närmare solen. Åh vad jag njuter.
Söndag
Ljuset!
Detta underbara ljus!
Klockan är över fem och solen är på väg ner. På spisen kokar ost & broccoli soppa och jag är så slut både fysiskt och psykiskt att jag bara vill kapitulera.
Imorgon är en annan dag!
Som i en dröm.
Inatt drömde jag om dig för första gången.
Jag drömde att du var en flicka och var väldigt ivrig, jag födde dig flera veckor för tidigt.
Jag drömde om att jag nästan var helt återställd på en gång efteråt och om känslan om att vara hel när jag tog dig till mitt bröst för första gången.
Om att du var pusselbiten som saknats.
Denna dröm har fått mig att längta så otroligt mycket efter dig.
Vem du nu än är.
Känslan har fått mig att känna mig så levande. Den påminner mig om vad allt detta leder till.
Jag tar emot känslan med välkomnande öppna armar när jag har svårt att fokusera på annat än att bara låta dagarna gå.
För många dagar är det så.
Dagar som kommer och går som ett töcken i denna trista vintertid.
Men du. Älskade barn. Du påminde mig om att andas igen.
Snart ses vi och våra liv kommer förändras samtidigt i samma sekund.
En semla för två.
Åh, puh.
Nu har jag vabbat i 2 dagar med en liten tjej som egentligen varit för frisk för att vara hemma.
Hon spydde rejält en gång natten not söndag men sedan dess har det varit lugnt. Dom vill ju dock inte ha dit henne på dagis och det förstår jag, tycker det är bra att hon pausar ett par dagar så det hinner lägga sig lite där oxå. Vi får se hur läget är när vi kommer dit imorgon bitti.
Igår fm var vi ute och hon fick härja i snön. ja gjorde mitt bästa att dra henne på kälken men hon klagade på att det inte gick fort nog, och jag klagade i mitt inre på att det gjorde ont. Hon gungade, lekte i lekstugan och eftermiddagen spenderas på tågstationen här öst på stan. En enkel men bra aktivitet. Jättemånga rulltrappor och konstiga hissar som åker hit och dit, en chokladboll och saft i kaféet och vi fick se hela 4 tåg till lillans förtjusning. Till slut blev det dock storgrin då hon blev för sugen på att kliva på tåget och följa med.
Idag var vi en sväng på barnens hus på morgonen och hon valde sig en liten pyssellåda, så eftermiddagen har vi klistrat och klippt och grejat.
Nu har jag blivit lämnad ensam en stund, de andra två gick iväg för att köpa mig en semla. Och ja, det tycker jag att jag är värd!
Fredag
Idag var Ellen hos tandläkaren för första gången och det gick alla tiders! Hon var så himla duktig i pappas knä, gapade stort och visade alla sina fina tänder. Skönt att vi kunde åka båda två, även om det är på en mottagning där svärmor jobbar, då jag lider av tandläkarskräck. Det blev lite terapi för mig, få sitta på sidan om ocj bara titta på alla saker.
Imorgon har jag blivit lovad några egna-timmar. Jag har varit ensam alla kvällar denna vecka och blir det även imorgon så mitt mål är att följa med en vän ut på loppis-runda på dagen imorgon. Hoppas på fynd som kan förgylla min dag!
I eftermiddag när vi blev ensamma har vi bakat chokladbollar och muffins, sett film, badat och läst sagor. Ellen ville prompt att jag skulle hoppa ner i badkaret med henne men fogarna värker så hemskt så jag hade nog inte tagit mig upp igen om jag gjort som hon ville.
Nu är jag i v 30 och det känns som att magen ökar flera centimeter i omkrets för varje vecka. Vinterjackan jag just köpt är snart för liten och garderoben är snart obefintlig. Så stor som jag är nu var jag nog inte förrän riktigt i slutet förra gången. Tänk vad tiden går, och tänk att vi ska vara med om detta ofattbara igen...
Nu sover äntligen lillan och jag måste sätta mig med skolarbete, suck. Men sen blir det slappande i soffan tills sambon kommer hem!
Tillbaka till ruta ett
Så var det äntligen torsdag och det är sista kvällen vi är ensamma här hemma. Och det tackar jag för. Ellen var tillbaka på dagis redan igår men idag har hon fått något återfall och hennes mage är inte alls som den ska! Stackarn...
Om allt går väl inatt ska vi ända försöka ta oss iväg tidigt, hon ska äta frukost på dagis för första gången sen vi bytte och jag ska till vårdcentralen för att göra glukosbelastning. Klockan 08.00 ska jag dricka ett par deciliter sockerlösning och sen sätta mig i väntrummet för att se hur kroppen tar det. Det blir ett ordentligt kvällsfika ikväll för att jag senare måste fasta tills imorgon fm. Jag vill bara få det gjort!
När jag var gravid med Ellen och gjorde det blev jag så illamående över att först fasta och sen hetsdricka socker..
Jag ska försöka tänka positivt, imorgon är det ju fredag och även om jag ligger efter med skolarbetet så ska det bli såå skönt att vara 3 (eller ja 4) igen!
Emotionell
Jag var lite nervös inför denna vecka då Martin är i Karlskoga på jobb mån-fre. Vet inte vad jag var nervös för men hormonstinn som jag är kändes det som att han skulle vara borta en månad istället för en vecka.
Tyvärr så har jag haft lite otur dom här första dagarna då lillan varit lite spak. Typiskt nog så hann Martin bara precis ut genom dörren kl 06 då lillan började vrida sig i sängen och klaga på magont. Det blev ett par blöjbyten innan det lugnade ned sig och idag har hon mått bättre. Vi håller tummarna!
Imorgon ska hon på dagis och sen blir hon upphämtad av farmor som tar med sig henne på bio för första gången. Bamse och tjuvstaden. Det blir spännande att höra hennes reaktion. Jag ska spendera dagen med att försöka plugga igen lite av den tid jag missat hittills i veckan. Och städa, och handla, kanske byta gardiner, bära ner kartonger till förrådet.
Det är ungefär här jag glömmer bort att jag är gravid.
Det kommer alltså sluta med att jag påbörjar allt detta och måste sedan lämna allt i en enda röra då jag inte inser mina begränsningar.
Jag ser i alla fall fram mot lite egentid imorgon!
Sen dom här hormonerna alltså... Hittills i graviditeten har det gått relativt bra med humörsvängningarna då dem har befunnit sig på ganska samma nivå hela tiden. Men alltså senaste veckorna, och igår framförallt.. Hur kan man gråta så mycket?
Det blev många undangömda tårar när Ellen inte såg på så hon inte tror att jag förlorat vettet alldeles..
Idag har jag varit mer sansad. Och försöker att inte känna efter så mycket.
Det blir nog bra det här!
En bulle i ugnen
Så har jag avverkat halva vecka 27 och det är 3 månader och ett par dagar kvar tills vi får träffa lill*n.
Idag har mitt tålamod prövats ytterligare då det verkligen känns som att den lilla där inne håller på att bona om. Det var rätt lugnt i söndags och igår, anar att det var för att jag själv tog det rätt piano när jag drabbats av magsjuka. Men nu är vi alltså igång igen, och tycker jag att det varit full fart tidigare, är det inget mot vad det varit idag.
Hur ska detta sluta?
ÄNTLIGEN ÄR HON HÄR!!
världens sötaste lilla flicka tittade ut 04.56 på lördagmorgon, efter 24 timmar! martin var min klippa i stormen och jag hade inte klarat det utan honom! nu är vi en liten familj på tre personer som lever och mår. sover, grinar, bajsar, skrattar och är lyckliga. det kan inte bli bättre än så här!
jag har troligtvis fått biverkningar efter ryggbedövningarna jag fick, har huvudvärk från helvetet som vägrar släppa. imorgon ska vi på återbesök på bb hemvård så då ska dom få börja en utredning hade jag tänkt. jag är så trött efter bara ett par timmars sömn på flera dygn, såriga bröstvårtor, blöder, svårt att kissa och... bara... helt lycklig.
jag skriver mer sen, nu ska jag lukta på min lilla tjej..
övertid
Bf + 3.
Det säger väl allt.
Fast jag kämpar på. Försöker iaf. Var hos barnmorskan igår, min ordinarie har semester så det fick bli en annan men hon var trevlig också. Jag hade hoppats på att hon skulle kunna göra en undersökning så jag fick veta om det hänt nåt, men nä det ville hon inte. Ville inte få upp mina förhoppningar om att det skulle starta snart och sen kanske det inte gör det... Jag förstår tanken men samtidigt hade det varit ganska skönt att få lite positiva nyheter, eller nyheter iaf, nu känns det bara som att jag är fast i ingenmansland och alltid kommer vara gravid. Plötsligt händer det, jag vet, men åh vad less jag är. Och ja, det har bara gått 3-4 dagar över tiden beroende på hur man räknar, men det känns som en evighet. Det känns som att bara dagarna glider mig ur händerna och en känsla av misslyckande tränger på.
Idag har jag bara känt för att grina. Det har bara varit en sån dag. Imorgon blir nog bättre, det har jag ställt in mig på. Jag kommer vakna med mer energi och ska njuta av dagen.
Samtidigt som jag verkligen vill föda, är jag fortfarande sjukt nervös och känner mig inte helt redo. Det kanske man aldrig riktigt gör?
Vi har spenderat Martins första semesterdagar i stugan, haft det underbart bra. Vi fick låna dubbelsängen hos Carola och dom tog gästsängarna, jättesnällt och vi har sovit bra. Vi har varit på marknad, hemvändardag, firat födelsedag, grillat, solat och målat gäststugan. Fint väder har vi haft och kände oss ganska nöjda när vi kom hem till stan igen. Vi ska försöka fördriva ett par dagar i stan nu, så får vi se vad som händer.
Martin är på fisketur och jag tror jag ska krypa ner i sängen rätt snart. Det sparkas så mycket i magen ikväll så jag tror pyret försöker hitta en alternativ flyktväg!
att åka eller inte åka, det är frågan
Bf imorgon. men tror inte det blir något. håller nu på att planera inför en tripp till stugan igen.. känns lite drygt att sova borta om ja ska vara ärlig men blir galen av att bara vara hemma oxå. Som det ser ut nu åker vi till Nyhamnsfjärden ikväll, Martin vill sova en natt i deras stuga, för att sedan åka vidare imorgon. Imorgon är det hemvändardag i Gulltjärn, där vi har stuga, brukar vara ett par hundra människor som letar sig dit varje år. Och om inte annat får jag ju kanske något annat att tänka på ett tag. På måndag fyller Johannes 11 år och på tisdag är det marknad i Burträsk. Så inte helt omöjligt att vi stannar borta ända till dess.. På onsdag är det barnmorskebesök inbokat så då måste vi ju vara hemma igen.
Det känns som sagt jobbigt att sova borta, så osköna sängar och trångt, men stannar jag hemma kanske jag börjar klättra på väggarna? inte helt omöjligt.
Det står i en bok jag läst att man gärna ska provåka sträckan till förlossningen så man vet hur lång tid det tar, även i rusningstrafik. För vår del känns det som att trafiken spelar mindre roll, jag tror vi landar på 3-4 minuter vilket som! :P
Fast det klart, går vattnet imorgon får vi ju plussa på restiden med en timma..... Gah, nu blev jag nervös-
Tror jag ska snabbpacka det sista i bb-väskan innan vi åker, bara så att....
Igår blev det som sagt middag ute, jättetrevligt! Vi åt indisk mat på Taj Mahal och köpte godis och hyrde film på Hemmakväll. Jag kände mig fräsch för en gångs skull och värmen var inte så påfrestande. Idag blev det sovmorgon och sen har vi städat lägenheten och varit ute på promenad. Efter halva sträckan blev jag då akut kissnödig och fick ägna resten åt att gå och öva knipet. Inget ont som inte har något gott med sig.
Nä packa var det ja,...
