Ivrigt går jag fram till brevlådan och förväntansfullt öppnar jag locket. Jag kollar mailen hundra gånger på en dag. Allt för att jag liksom väntar på det där "viktiga brevet" som kommer med stora besked. Som kommer att förändra allt och få mig att se på framtiden med andra ögon. Men vad väntar jag på egentligen? 

Jag är så redo för förändring. Kroppen och huvudet skriker efter rutiner och mening och känslomässigt är jag utpumpad fast understimulerad. Jag är redo för nya möten och nya utmaningar, jag längtar efter att lära mig saker. Även om det är just det jag gjort senaste två åren. Jag längtar efter att knockas av nya insikter.

Om två och en halv vecka är det dags att börja jobba igen och igår var jag på personalmöte för första gången på väldigt länge. Knappt någon jag kände igen och nät jag kom in där var det en kvinna som frågade "kan jag hjälpa dig med något?". 

Jag satt där och kände att jag hade förändrats så mycket sen jag var där sist. Att jag blivit mer rak i ryggen sen jag blev två-barnsmamma. Eller starkare kanske är ett mer passande ord även om det känns klyschigt. Att jag fått andra referensramar om livet och att jag vet vad jag klarar av. Mycket styrka känner jag fortfarande att jag bär med mig från förlossningen. Och det tycker jag känns helt underbart!

Jag hoppas känslan lever kvar tills det är dags att börja på riktigt.