Denna tid
Alltså hur skönt är det inte att få sätta sig i soffan, höra hur båda barnen sover och få göra precis vad man vill en stund.
Jag försöker lägga alla borden och måsten åt sidan och koncentrera mig på att göra så lite som möjligt.
Typ dricka te och lyssna på musik.
Oftast blir det något intelligensbefriat på tv vid den här tiden vilket gör att man bara känner sig mer trött och less i slutändan. Men det är dock allt vad min hjärna klarar att ta in efter en dag med en skvatt galen 3-åring och en 3-månaders bäbis.
Tröttnaden som infinner sig är lite att mäta vid efter-tenta-trötthet.
Det värker i benen efter all lek och stoj. Dom många varv i lekparker och de promenader till och från. De danser vi bara måste göra på vardagsrumsgolvet och brottningsmatcherna vi har morgon och kväll.
Vare sig man vill eller ej.
Det värker i hjärtat och i sinnet för allt dåligt samvete som ryms där.
Är det inte för den stora så är det för den lilla.
Jag skulle vilja skriva att allt är rosenrött och skimrande men småbarnslivet är inte alltid så.
Jag tittar på mina barn med förundran i blicken som att jag ser dem för första gången. Om och om igen. När jag inte tror det är möjligt älskar jag dom bara mer.
Men denna känsla av att inte räcka till liksom skaver. Och jag tappar helt bort mig själv.
I orden "mamma du är min bästa vän" vaknar jag till liv igen och blir alldeles varm.
Det är sånt som gör allt värt i slutändan.
Kommentarer
Trackback
