Från noll till hundra.
För mig är det ofta allt eller inget.
Som när jag väl tagit mig iväg till gymmet så är det inte bra nog. Jag börjar genast lägga upp planer på att hinna med att träna varje dag resten av veckan och planerar in träningspass och promenader.
Och visst är det bra.
Men det faller oftast platt när jag sätter för höga mål och för många krav.
Varför kan jag inte bara vara nöjd för stunden och att jag tagit mig dit? Och sen får jag hoppas (och sträva efter) att jag hinner träna mer.
Mitt mål för i vår var att jag skulle orka springa 5km, och jag hade en ganska bra plan på att ta mig dit.
Det blev inte alls som jag tänkt mig för efter den tredje omgången magsjuka funderade jag inte så mycket på motionera som att behålla iallafall lite av maten jag åt.
Jag längtar efter frihetskänslan man får av en bra löptur och jag hoppas jag kommer uppleva det inom en ganska snar framtid.
Jag ska skaffa mig en träningsdagbok har jag tänkt. Då blir det lättare att planera och lättare att se framsteg.
Och det är ju sant som jag hörde Timbuktu säga en gång:
Man måste kunna gratulera sig skälv för att man försöker.
Heja mig!