Usch. Den här dagen har kantats av dåligt samvete. 

Vissa saker har väl varit befogat medans andra är saker som fastnar av bara farten. 

Ibland är jag som en magnet och bara drar till mig saker även fast jag inte borde. Det är väl som vanligt sömnbristen som ställer till det för mig. Oftast är det den som är den underliggande orsaken till varför jag överreagerar, analyserar, trycker ner mig själv eller är irriterad. Tyvärr märker jag det alldeles för sent, då skadan väl är skedd. 

 

Ikväll har vi varit på födelsedagsfika hos min systers man och jag slängde ur mig en kluimpig kommentar till mina föräldrar när dom skulle åka hem. I stunden kändes det rätt men det jag insåg senare är att jag bara är martyr till mig själv. Jag vet ju att jag gör så gott jag kan och det blir bara fel ibland. Så, istället för att må dåligt över det så ringde jag och kollade så allt var okej.

 

Andra saker jag mått dåligt över idag är; att orken och tiden inte räckte till att laga riktigt bra mat till middag. Att tålamodet inte räckte ända fram när det handlade om att få lillebror att sova. Att Ellen fick känna av mitt dåliga humör som en följd av mitt dåliga tålamod. Ja... jag kan fortsätta i evigheter. Tänk om man kunde sluta ha såna krav på sig själv! Här ska man vara en supermamma som alltid är glad, lagar genom nyttig mat från scratch varje dag, ha ett skinande rent hem och ordning på alla saker- både sina egna samt barnens.

 

Jag har lärt mig under deessa fem månader att sänka garden lite, och jag övar mig på att ge mig själv ett break. Samtidigt blir man bättre på saker som att plocka undan lite i farten. När vi leker kurragömma passar jag på att bädda sängen, när vi väntar på att badvattnet rinner städar jag toan. 

 

Och ibland, när barnen sover, så sätter jag mig faktiskt bara ner. Lägger upp fötterna och blundar och bara koncentrerar mig på att andas. 

 

När folk frågar hur livet som tvåbarnsmamma är, - så skrattar jag mest bara. För jag vet som inte vart jag ska börja. Det är tusen gånger lättare och tusen gånger jobbigare än att bara ha ett barn. Men det man får igen med två barn, för all tid och slit man lägger ner, får man igen dubbelt upp i form av små leenden och små händer som letar sig fram.

För små kramar och för små ögon som lyser av glädje och kärlek.