Hemma efter en helg i huvudstaden!
Vi åkte dit i fredags och det var meningen att vi skulle landa enligt tidtabell, 14.40. Så blev det emellertid inte då det var is på landningsbanan på Bromma och vi var tvungna att cirkulera i luften i 20 minuter, totalt ovärt. Efter det började bränslet ta slut och vi fick bege oss till Arlanda för att tanka. Där stod vi och väntade i 30 minuter innan vi kunde åka tillbaka, väl framme i Bromma igen var det fortfarande isigt så vi fortsatte att cirkulera ovanför.
Löjligt. Och less blev vi.
Tillslut, vid 16.30 fick vi äntligen stiga av.
Ellens första flygtur blev nästan 3h lång och hon klarade det galant. Så skönt!
Vi var lite modfällda och det blev väldigt stressigt för oss resten av kvällen.

Som tur var gick hemresan som planerat och solen och plusgrader mötte oss värmande välkomna. Härligt!

Nu sitter lillan i badet och sambon är på träning, imorgon är jag ledig och det känns himla bra att jag och Ellen får en extra dag!

Ja jag önskar jag hade något roligt att komma med, men är här det bara sjukdomar som hägrar.

Visst förstod jag att både lillan och vi andra skulle bli sjuka i och med dagisinskolning, men det här är ju ett skämt!! När ska detta sluta?

Jag åkte dit på magsjuka igen i fredags, otippat? Är fortfarande inte bra i magen så imorse ringde jag både 1177 och vårdcentralen, vi måste ju få ngn hjälp med detta nu.
Nu har Ellen dessutom blivit förkyld igen så jag hoppas för allt i världen att hon slipper kräkas för det skulle jag nog inte orka med.

Nä för mina krafter håller på ta slut.

Förra veckan började med att katten dog, den fortsatte med att jag fick en redig utskällning av en kollega för ett misstag jag gjorde, och avslutades så där glatt med något jag anar är en mild variant av vinterkräksjukan.

Ja förlåt, jag är bitter. Men det måste man få vara ibland. Nu har vi ialla fall städat lägenheten igen och jag har spritat alla dörrhandtag och annat som kan tänkas bära smitta, och toaletten är skurad för sjuttielfte gången.
Nu får det vara nog!
Jag sätter ner foten.

I övrigt har som tur var solen skinit ute och vår alldeles egna solstråle gnistrar här hemma och åh det är så underbart. Ellen lär sig mer ord och igår tittade hon på en bild av min mamma och sa mommo för första gången!
Lycka!

Nä nu ska ja försöka äta nåt!

Vår fina lilla kisse har tyvärr lämnat oss.
Jag hittade honom igår morse under Ellens säng.
Stel.

Usch så hemskt.
Det är så tomt här hemma.
Kan inte räkna alla gånger jag tycker jag ser honom i ögonvrån, hör honom hoppa upp på fönsterbrädan för att bli insläppt eller kommer på mig själv med att undra om han vill ha mer mat.

Kattlådan står fortfarande kvar i badrummet, har inte tagit mig för att ta bort den. Där syns hans små tassavtryck, som ett sista minne.

Trodde inte jag skulle bli så himla ledsen, men tårarna bara fortsätter komma. Det tar väl ett tag innan man vänjer sig.

Vi åkte ut till stugan igår på dagen med mamma och pappa. La honom i frysen tills det blir sommar så vi kan begrava honom på ett fint soligt ställe.
Där hör han hemma.
Han mådde så himla bra där ute.

Och pappa sa han skulle göra en kista.

Sov så gott Konrad.

Har lämnat lillan på dagis och har ett par timmars egentid.

Här ska gymmas!

Alla hjärtans dag resulterade hos oss i magsjuka. Så himla romantiskt.

Kl 17 blev jag uppringd av dagis och Martin fick åka i ilfart och hämta lillan, hon kräktes 5 ggr den första timmen.
Nej, inte så kul.

Kommer alltså spendera helgen hemma, förhoppningsvis frisk, och bara mysa.

Vi håller tummarna!

Ihelgen har jag jobbat. Jobbat och jobbat. Och haft ögoninflammation. Jag ger mig själv en stor klapp på axeln för att jag klarat mig undan en till sjukskrivning, har blivit alldeles för många sådana på slutet.

Även om helgen varit jobbig har jag haft ett sorts lyckorus inom mig, som jag liksom levt på. Så himla härligt.

Nu är jag tillbaka på jobbet igen med knapp 12h vila. Lillan ska på förskolan idag för första gången på 2v, blir spännande att hämta henne i eftermiddag.

Så himla skönt att dagarna blir ljusare nu, det känns himla bra!

Vi turas om att vara förkylda i vår familj, det är en seg förkylning som aldrig riktigt blommar ut helt och aldrig riktigt går över. Idag är det första dagen på jobbet för min del efter att ha varit hemma sen i fredags.
Ellen ska ha sin första heldag på förskolan idag, 7-17, vi får se hur trött hon är när jag hämtar henne! Mammahjärtat värker, men senaste gångerna jag hämtat henne har hon inte velat åka hem så det går nog bra.

Vi försöker kurera oss så mycket det går för i helgen är det vår enda lediga helg tillsammans och vi ska ha barnvakt på lördag för att få rå om varandra lite. Heja!

https://cdn1.cdnme.se/cdn/9-2/2609631/images/2013/pic_510783919606ee7cd22ee685.jpg" class="image">

Dom senaste dagarna har jag varit i någon sorts paus-läge. Inväntat förkylningen som varit på gång, men som aldrig riktigt brutit ut. Känt mig nere och totalt energilös.

Men det kan vara rätt skönt ibland också. Att titta sig runt, se på det kaosartade hemmet som blir efter en ettårings framfart, och säga till sig själv
- äh jag skiter fullständigt i det.
Bara sätta sig ner på rumpan och skita i allt förutom att bara vara.
Det behöver man ibland.
Det är inte ofta jag klarar av det så när det väl händer njuter jag lite extra av känslan att vara lat.

Annars är Jag så peppad på att träna. Har en plan för att komma igång med konditionen och längtar efter styrketräning.
Om det känns bättre imorgon så blir det av. Håll tummarna.

Nuvska jag försöka sova inför ännu ett morgonpass på förskolan ned lillan.
Och sen blir det att ta tag i kaoset.
Det blir bra!

Ja. Här ligger jag.
Och övar mig på att bara va.

Nånting jag gör alldeles för sällan.
Lillan sover och sambon borta. Jag fick en välbehövlig kväll hemma.
Har satt in foton i album, slagit in paket och sett Greys Anatomy.
En bra kväll.

Det är lite mycket nu.
Såhär inför julen.
Och allt annat.

Vi har äntligen fått dagisplats.
Fast inte där vi ville.
Så nu måste vi införskaffa en extra bil och bilbarnstol.
När en sak löser sig så är det bara att påbörja nästa huvudbry.

Det är lite så vi jobbar nu.

Men det löser sig.


Det bubblar inom mig av ord och tankar. Men ut kommer ingenting.
Varken eller.

Det får ligga på is tills jag har fått ordning i kaoset som just nu innefattar en del av mitt liv.


Nu är barnet nattat, håret är färgat och jag ska strax knyta mig inför ett dagpass på jobbet.

Det blir bra det här.
Säger vi.

Jag mena, hur gärna vill man inte mumsa i sig dom här?

Sitter på jobbet och har nedräkning, om 30 minuter får jag åka hem, äntligen! Fy fan vad jag är bra alltså.

Hem till en varm säng och få lukta på bebis och hålla i handen tills jag somnar.

Det kommer bli kanon.

Ledig dag idag och den har varit så otroligt välkommen.

Några timmar till att hämta andan och bocka av lite på "att göra listan" som aldrig tycks bli mindre.
Jag förstår inte, det känns som att det alltid alltid är hundra saker att göra och stå i, personer att besöka, samtal att ringa, kylskåpet är alltid tomt och golven behöver konstant dammsugas.

Typiskt småbarnsföräldrar kanske, men jag vill inte leva med den här stressen i bakhuvudet hela tiden och en känsla av att jag helt enkelt aldrig hinner ikapp!

Dessutom har vi ju "bara" ett barn än så länge så det borde inte vara så mycket pusslande egentligen.
Och det blir väl det man gör det till, men jag gillar inte denna känsla av att vara otillräcklig. Kanske oftast för att orken inte finns när det är dags att börja tänka på sig själv.

Det handlar väl om att prioritera, att lära sig under tidens gång vad som är värt att lägga ner tid på och inte. Vad som faktiskt kan vänta och vad man mår bra av att göra.

Idag har vi inte gjort så mycket, bara det allra nödvändigaste. Tvätta, handla, städa lite, fixat lite jobbgrejer.

Och sen har jag suttit med en kaffe i handen och fötterna på vardagsrumsbordet.
Så jäkla bra.

Det är väl inte så konstigt egentligen.
Att kroppen inte hänger med liksom.

Att på helgen helt plötsligt gå och lägga sig,
när man egentligen brukar stiga upp.

Att vinka hejdå till en kompis som ska ta taxi hem,
när man annars brukar vara på väg till jobb.

Idag var det en bra lördag.
Sovmorgon, en massa mys med lillan, härlig promenad med barnvagnen. Helgstäda lägenheten, kolla på lite kläder, handla lite och sen en liten powernap på eftermiddan.
Gjort saker men tagit det lugnt ändå.

Idag var det en bra lördag, OM det inte vore för att sovmorgonen berodde på att jag jobbade natt igår, och eftermiddagens powernap berodde på att jag ska jobba inatt igen.

Jaja. Bara att kämpa på. Riktigt skönt att veta att det dröjer flera veckor tills nästa natt-jobbar-helg.
Jag är liksom så trött.

Nu har jag iaf snart ett nytt träningskort i min ägo och jag är sjukt peppad. Dom har byggt en ny Iksu-anläggning precis bredvid oss så det blir lätt för mig att slinka förbi. Vi får det billigt genom jobbet och så länge vi bor där vi bor kunde det inte bli bättre.

Nästa helg är jag ledig igen.
Nedräkningen har börjat ;-).

Idag lever jag på lånad tid känns det som.
Gick av mitt nattpass igårmorse vid 4 tiden, började jobba 05.30 imorse.
Schemat är verkligen skit ibland, men jag vet att schemaläggaren gör så gott hon kan.
Ikväll blir det alltså en tidig kväll för familjen Karlsson/Burström då Martin knappt har sovit inatt heller på grund av tandvärk.

Jag har knappt sett min lilla familj i helgen på grund av nattjobb och jag längtar så efter en hemmakväll i lugn och ro! Det får bli i helgen.