Öva på att vara själv.
Sambon är iväg på fotbollsmatch och jag är som vanligt på helspänn när jag är ensam hemma.
Satte mig först vid datorn för att göra undan ett par saker men det verkar som att båda barnen sover oroligt och efter att ha gått från rum till rum så är det nog bara glömma den idén och kanske försöka lägga mig jag också. Det kanske lugnar mig lite.
Så vad är jag egentligen rädd för då?
Martin berättade om en arbetskamrat vars sambo var rädd för att ett flygplan skulle krascha in i deras hus när hon var själv. Riktigt så farligt rädd är jag väl inte. Mer bara att jag känner mig otillräcklig och att jag stressar upp mig för att dom ska bli sjuka.
Förut tyckte jag det var väldigt skönt att vara ensam efter läggning. Se en film, skriva, pyssla med ett fotoalbum eller bara zappa. Vara själv och njuta.
Men det har jag svårt för nu och detta vill jag tillbaka till.
Därför är det väl ganska lämpligt att sambon spelar fotboll ibland. Så jag får öva.
Och hitta tillbaka.
Snart slut.
Bara tre veckor kvar av min mammaledighet med dessa två.
Ja egentligen är det fem veckor, men de sista två är vi hemma alla fyra, eftersom Martin har tagit ut semester.
Det är blandade känslor. Det känns jättetråkigt att lämna mina små och inte få vara med dem varje dag, och se vad dom lär sig och vad de gör. Jag kommer ju att längta ihjäl mig!!
Men samtidigt känns det som att jag gjort mitt och att jag är redo att lämna över. Detta vågspel av känslor dyker upp med jämna mellanrum. Det känns också som en bra tid på året att börja jobba, tankarna går om en lång semester tillsammans och då känns det rätt okej att jobba ett tag innan.
Nu måste jag sköta barn, självklart börjar grannen borra precis när August somnat.
En bra måndag.
Idag har det varit en riktigt bra dag!
Vi var ute och trotsade kylan på förmiddan, skönt med frisk luft! Det första som hände var dock att jag ramlade och slog svanskotan när jag skulle visa Ellen hur bra jag var att hoppa i snön... Smidigt värre.
Vi har hunnit med att pyssla och leka här hemma samt myst i soffan. Nu är det nattning som gäller och jag måste säga åt mig själv på skarpen att gå och lägga mig tidigt ikväll! Så trött så trött...
Som ett brev till mig själv.
Vissa dagar känns det som att det enda jag gör är att diska.
Okej inte det enda, men ni fattar.
Idag är en sån dag. Lillebror matvägrar om vartannat så är det inte nappflaskan som diskas så är det tallriken, eller all övrig disk.
I omgångar, hela tiden.
Och så det här med att lyckas städa.
Jag förstår inte hur man ska lyckas med ett städat hem.
Det är nästan skrattretande hur fort det går från harmoni till kaos.
Jag plockar och plockar så att ryggen svider men ändå är det grejer överallt. Och storstädningen som kommer lägligt till helgen är intensiv, men trots det spenderar jag lördag med att organisera.
Idag hade vi en bra förmiddag, jag tog tag i plugget direkt efter dagislämningen medan lillebror sov.
Bra frukost, bra lunch.
Jag tog det lugnt och försökte slappa.
Men sen vände det.
Från en stund till en annan, så fort går det.
Magkatarren slog till ordentligt i takt med att lillebror bara blev mer och mer missnöjd.
Storasyster var jättetrött och grinig vid hämtning och inget var bra.
Jag kommer in i ngn sorts ofas där det alltid är någon av de små som är ledsen och det känns som att jag inte räcker till.
Alla är hungriga men ingen vill äta.
Jag försöker än det ena än det andra.
Jag stryker medhårs, jag gullar, jag busar.
Jag är sträng, jag är bestämd.
Jag är ledsen.
Jag försöker få den lilla att sova.
Överrösta skriket med sång som handlar om att somna in i en säng som är fin.
Jag försöker hålla den stora vaken samtidigt.
Hon hittar en gammal chokladbit som hon gömt någon gång under vagnen.
Och jag orkar inte ta den diskussionen också, och ber istället att få smaka.
Vi bänkar oss till slut framför en film, och jag smsar till sambon.
"Du får fixa middan idag".
Det är såna här dagar jag ska minnas.
När jag sitter där, kanske på jobbet, och bara suckar och längtar tillbaka.
När jag inte ser med rättvis blick hur skönt det kan va att komma hemifrån ett tag.
När jag inte längre minns hur jag slet, och hur mycket min kropp sved.
Och hur det tärde på min inre balans.
När mina tankar är rosenskimrande och jag tänker "hur jobbigt var det egentligen?".
Då ska jag tänka på en sån här dag.
Och vara tacksam över allt jag gått igenom, att jag orkade, och att jag gjorde mitt bästa.
Och det är gott nog.
Ett nytt år igen.
Äntligen nytt år!
Varje gång det blir januari känns det lika skönt.
Oavsett hur bra år jag haft.
Förra året var det jobbigaste och det underbaraste och mäktigaste.
Jag fyllde trettio.
Jag födde barn igen, bara det alltså, wow! Och att det blev en pojke, jag är så glad så glad. (Fast det hade jag ju blivit oavsett, men jag njuter ändå lite extra tror jag.)
Jag fick uppleva Gotland.
Jag var föräldraledig med två barn.
Jag pluggade.
Jag badade mer än jag gjort sen somrarna då jag var liten.
Jag älskade.
Jag bråkade.
Jag hade ångest och var deprimerad. Jag grät för att jag var så lycklig och tänkte "det blir nog inte bättre än så här".
Det här året satsar jag på mig själv.
Och nej det är inget klyschigt nyårslöfte som jag inte kan hålla.
Jag ska försöka leva i harmoni, vara tacksam för nuet och göra vad jag vill.
Försöka uppskatta mig själv mer.
Det ni!
