Vissa stunder är det så jobbigt att jag inte vet var jag ska ta vägen eller var jag ska hitta energin till att orka ännu en dag, eller timme. Andra dagar är så underbara att lyckorus ständigt avlöser varandra i jämn takt.

Vissa dagar handlar det om att försöka få allting att rulla på, att få vardagen att gå ihop med mat och sovtider och annat som ska göras t ex. Andra dagar är vi som ett väloljat maskineri som bara tuffar på, och jag känner mig stolt och tillfreds. 

Vissa dagar förgås jag av oro. Den kliar och sliter och drar i mig och kan göra mig oförmögen att tänka på annat. Vissa nätter sover jag nästan inget. 

Men på något sätt orkar jag ändå. 

Just nu är det en jobbig period då först jag och Martin blev förkylda, och några dagar senare båda barnen. Samtidigt! Martin är fortfarande krasslig en och en halv vecka senare och jag har påbörjat min andra förkylning. Ellen verkar däremot ha kryat på sig, i eftermiddag var energin så hög att efter middagen gick det bara inte att stanna inne! Ut, ut, ut och hoppa, springa, åka kana. Men hostan stoppade henne tillslut. Och stackars lillebror som hostar till han spyr och inte får behålla mycket mat.

Vid middagsbordet blev det torkning av både stol, golv och bänkar oxh badet fick hastigt ställas i ordning. När alla gått ut sanerade jag först köket, sen toan och sist mig själv innan jag startade en tvättmaskin. Det positiva är ju att det var helt fantastiskt att komma in sen efter en snabb utevistelse till ett välstädat hem. Åh va jag älskar känslan av ordning och reda! Det är så lätt att andas när var sak är på sin plats och man inte behöver skrapa smulor av strumporna. Tyvärr har jag fått tona ner min kärlek till städning nu när vi är fyra personer i hushållet för det är HELT omöjligt att ständigt hålla efter. 

Även om jag ständigt försöker. 

Stressande, javisst. 

Men i slutändan så vet jag ändå att hur jobbigt det än är, med allt, så kommer jag titta tillbaka på dessa år och bara LÄNGTA tillbaka!! 

Ivrigt går jag fram till brevlådan och förväntansfullt öppnar jag locket. Jag kollar mailen hundra gånger på en dag. Allt för att jag liksom väntar på det där "viktiga brevet" som kommer med stora besked. Som kommer att förändra allt och få mig att se på framtiden med andra ögon. Men vad väntar jag på egentligen? 

Jag är så redo för förändring. Kroppen och huvudet skriker efter rutiner och mening och känslomässigt är jag utpumpad fast understimulerad. Jag är redo för nya möten och nya utmaningar, jag längtar efter att lära mig saker. Även om det är just det jag gjort senaste två åren. Jag längtar efter att knockas av nya insikter.

Om två och en halv vecka är det dags att börja jobba igen och igår var jag på personalmöte för första gången på väldigt länge. Knappt någon jag kände igen och nät jag kom in där var det en kvinna som frågade "kan jag hjälpa dig med något?". 

Jag satt där och kände att jag hade förändrats så mycket sen jag var där sist. Att jag blivit mer rak i ryggen sen jag blev två-barnsmamma. Eller starkare kanske är ett mer passande ord även om det känns klyschigt. Att jag fått andra referensramar om livet och att jag vet vad jag klarar av. Mycket styrka känner jag fortfarande att jag bär med mig från förlossningen. Och det tycker jag känns helt underbart!

Jag hoppas känslan lever kvar tills det är dags att börja på riktigt.