Åh vad min andra mammaledighet är annorlunda än min första. Den här gången känns det tyvärr mer som en transportsträcka. Det är så himla energikrävande att vara hemma med två barn. Stressande. Och jag glömmer bort att njuta. 

Men det är väl också för att jag är så nyfiken på min framtid. Och peppad på att börja jobba. 

Och treårstrotsen liksom bara lägger in en ny växel. Nu är det skrik och grin mest hela tiden varje dag. För minsta lilla sak. 

Det blir ett projekt att ta med henne någonstans de dagar vi är tillsammans jag och hon och lillebror. 

Ändå längtar jag ut. Vill ha miljöombyte, något annat att göra och se. Något som inspirerar oss och kan få tiden att gå. 

Men det handlar alltid om att köpslå. 

Jag är ändå så vaksam över tiden. Tänker att detta endast är en fas i mitt liv som jag tänker tillbaka på och känner visst var det jobbigt- men tänk så bra jag hade det! Kunde vara hemma med mina barn!

Efter detta känner jag att det är min tid i livet. Jag vill hitta något som får mig att utvecklas på ett annat plan. Jag vet att jag vuxit enormt sen jag blev mamma och det har jag alltid med mig, och jag kommer alltid sätta mina barn i första hand men nu är jag liksom i startgroparna på nåt sätt. Nu börjar resten av mitt liv!