Lyckas somna mellan varven ändå men sover oroligt och drömmer om lilla pojken som ligger i min famn. 

Det är något alldeles speciellt med att drömma om sitt ofödda barn. Nästan lite övernaturligt, men ändå så realistiskt. 

Tillslut vaknar jag när klockan är 06.30 av att Ellen vill stiga upp och inser att vi fått sovmorgon för första gången på länge. Väldigt tacksamt när jag vakat några timmar. 

Dagen fortsätter som vanligt utan att jag har nämnvärt ont och frågan kvarstår: