Med stort D.

Helt sjukt.

Jag spenderade förmiddagen med att sova i soffan. Passa på att ladda batterier. Vem vet, imorgon kanske jag blir mamma igen och när kommer jag då ha möjlighet till ett par timmars spontan powernap nästa gång? 

Tanken känns svindlande. Inte kanske det där med sömnen, utan att det är imorgon jag pratar om. 

I M O R G O N.

Inte för att jag tror det. Det är bara 5% som föder på den beräknade dagen, men... 

På ett sätt känner jag mig laddad, men på alla andra sätt är jag rädd och orolig inför smärtan och för att bli ett vrak efteråt. Ibland vill jag bara lämna in handduken då mina dåliga minnen blixtrar förbi, men samtidigt vill jag få det gjort och försöker intala mig att det kommer gå bättre den här gången. 

Jag har målet inom räckhåll och efter morgondagen är det så på riktigt som det bara kan bli. Visst är det konstigt att man har 9 månader på sig att förbereda sig men att man aldrig riktigt kommer ifatt känslan. 

Nu ska jag ladda med gott fika och umgås med min sambo innan det är dags för sängen.

Och en ny dag.

Och ett nytt liv. Vem vet.