Imorse när vi gick till dagis pratade hon om att hon skulle krama sin lillebror. 

- Han är så söööööt!

Som att dom känner varandra sen länge.

Igår var vi på ultraljud igen för att kontrollera att moderkakan lagt till sig, och då fick vi det bekräftat, att det blir just en lillebror.

För mig blev det lite mer verkligt när vi fick veta detta och jag hoppas det kommer hjälpa mig under förlossningen, som något att fokusera på. 

Mötet med vår lilla kille. 

Det är för övrigt så konstigt att något som tar upp så mycket av ens tankar ändå är så svårt att förstå. Nu vet jag i alla fall mer definitivt varför det känns så otroligt tungt vissa dagar... Tungt att äta, tungt att andas... Tungt i överlag.

- Du har ju ett hårt litet huvud rakt upp i solar plexus.. Sa barnmorskan igår på kontrollen. 

Och ja, vem hade inte reagerat på det liksom?

Hela lägenheten badar i ljus av den skarpa vårsolen som skiner med all sin styrka idag. Det är nog den största skillnaden sen vi flyttade upp en våning, vi kommer närmare solen. Åh vad jag njuter.