Jag hade lovat mig själv att jag skulle stressa mindre.

Men nu hittar jag mig själv där igen. 

Första tiden tycker jag gick rätt bra och båda mina fötter stod stadigt på marken. Nu har jag dock tappat fotfästet lite och liksom svävar en halvmeter ovanför marken. Jag tror den utlösande faktorn var att storasysters tider på förskolan minskades.

Det är så mycket jag inte räcker till åt. 

Mammahjärtat dog en aning när hon gick fram till mig med bestämda steg och tittade mig argt i ögonen och sa:

Där sitter jag och ammar i soffan och vill bara grina åt mitt dåliga samvete som ständigt bankar på. 

Jag blinkar bort en tår och överöser henne med verbal kärlek och lovord om att jag snart är klar. Snart har lillebror ätit färdigt, snart ska jag leka med dig, snart kommer pappa hem och kan hjälpa oss, snart...

Fy fan va ja hatar det ordet. 

Två veckor kvar till 5 veckors ledighet tillsammans. Jag försöker hitta tillbaka till lugnet tills dess.