Så sjukt overkligt. Och magiskt.

Jag bara längtar tills det är över samtidigt som jag vet att denna tid aldrig någonsin mer kommer igen. 

Tiden då jag hade dig i min mage och inte visste mer om dig än det jag kände från hur du rörde dig.

Jag önskar jag kunde njuta och ta vara på tiden mer, men mina krämpor gör det svårt. Sen jag hade magsjuka för en vecka sen har sammandragningarna ökat rejält och magen blir hård som en boll och jag får liksom andnöd. Jag försöker andas mig igenom det hela och det känns obehagligt men även lite häftigt att kroppen liksom förbereder sig. 

Jag vill snabbspola tiden tills du kommer, men samtidigt känner jag mig inte alls redo. 

Enligt barnmorskorna ligger du fortfarande med huvudet uppåt och det är väl det som gör det så obehagligt för mig. Du har det helt enkelt för bra i upprätt läge men jag hoppas du ändrar dig snart, för oron om vändningsförsök och kejsarsnitt börjar smyga sig på. 

Nu ska jag krypa ner isängen och försöka ladda lite krafter inför en ny dag.