Det är stunder av lycka, förväntan, upprymdhet samt vördnad. 

Tacksamhet inför livet, att vara kvinna och älskad. 

Det är andra stunder av panik, rädsla, ångest och oro. Smärtsamma minnen och mardrömmar.

Ofta blandas detta med respekt. 

Respekt inför vad min kropp faktiskt orkar med, att den vet vad den gör även när det ibland känns som att jag har någon sorts utomkroppslig upplevelse. 

Och på så sätt finner jag även lite ro inför förlossningen, när en del av rädslan sätter in som handlar om hur jag ska klara av detta - både fysiskt och mentalt.. Då finner jag styrka i att min kropp är fantastisk, att den har varit med om detta tidigare och även när det var första gången - arbetar den som på rutin. 

Hur häftigt är inte det!

Jag längtar till det är bara jag som bor i denna kropp. Det är fantastiskt att dela den med någon, och en viss tomhet uppstår efteråt. En saknad, en sorg på ett sätt.

Men vilken lycka det ska bli att kunna gå ut och gå utan att behöva stanna var tionde meter för att andas, vänta ut sammandragningar, försöka få ordning på blodtrycket och annat.

Imorgon ska jag packa bb-väskan.

Bara därför sätter det väl igång inatt.

Önsketänkande.