Eftersom dom båda är pensionärer är dom ofta ute i stugan, men den här hösten har dom bestämt sig för att tillbringa mer tid i stan. 

Och jag förstår dom, för hur härligt det än är med frisk luft och öppna vidder kan det vara rätt skönt med civilisationen i stan också. Ibland älskar jag att gå ut på stan och känna mig som en i mängden. Jag är en sån person som inte skulle ha något problem med att gå t ex på bio ensam, bara jag var säker på att jag inte kände någon. 

I alla fall, de senaste veckorna har jag varit lite nere, det kommer alltid som ett brev på posten med hösten. Även om ja helt uppskattar alla färger och att tända ljus och sitta inne och lyssna på regnet är det liksom ett grått moln som följer mig.

Som jag skrivit förut är ett bra botemedel att promenera och idag efter jag suttit inne och känt oro och haft hjärtklappning på förmiddagen tog jag mig ut. Så jävla underbart.

Solen sken och musiken peppade och benen gick av sig själv. Jag gick uppför den långa backen till mor och far där jag  alltid blir varmt välkommen. Speciellt när jag kommer objuden.

Jag blev sittandes ett långt tag, alldeles för länge egentligen, och promenerade sen tillbaka öst på stan där jag hämtade lillan på dagis. Min älskade underbara unge som gör det svårt att vara nere en längre stund!