Jag har kommit på att jag gärna visualiserar mitt liv som en landsväg. Och att jag färdas på den.

Det kanske låter flummigt. Att jag liksom är ett fordon i ständig rörelse.

Jag kommer på mig själv i bland att jag kommit helt ur spår, att jag har hamnat på en avfart någonstans, en enslig skogsväg och är helt vilse. Att jag behöver hjälp att komma därifrån. 

Dom gångerna är jag glad att ha kommit just till den insikten, för det finns gånger jag kört vilse och inte ens vetat om det, sårat folk och sagt och gjort saker jag inte kan stå för idag. 

 

Ibland har jag kört så långt på denna ensliga väg att jag inte ser någon utväg än att ta professionell hjälp. Någon som liksom plockar upp mig och lyfter mig tillbka på banan. Så att det bara är för mig att börja om på ruta ett. 

Att stå med båda fötterna på jorden är något jag eftersträvar, och det är så otroligt skönt när man har just den känslan. En känsla av styrka och lugn på samma gång. 

Ibland när jag har en sämre period sätter jag mig i baksätet och kopplar in autopiloten bara för att vila en stund. Åtminstone tror jag att det är det jag gör, när det egentligen bara skadar mer än gör nytta. När jag tittat mig själv i backspegeln har där inte varit ett ansikte som jag velat se, inte den som jag egentligen är. Därför har jag helt enkelt undvikit det. Jag har i så många år gasat och bromsat på samma gång.

Jag är en väldigt stark person. Det är bara det att jag tvivlar på mig själv allt för mycket, och allt för ofta. Ifrågasätter och trycker ner. 

Men jag jobbar på det, och det känns bra.