Två steg framåt och ett steg bakåt.

Sakta men säkert tar jag små kliv till att bli mer den jag vill vara. Den jag egentligen är.
Bort från denna dåliga självkänsla och den oro och ångest som ibland håller mig fången likt en rävsax.

Och det må jag säga, varje pyttelitet steg som för andra knappt räknas, känns för mig som ett gigantiskt första steg på månen.
Så många fina dörrar som öppnas när andra dåliga stängs, och en känsla av lycka som infinner sig.