Usch usch usch vad vi sover dåligt nu.
Alla tre.
Ellen har svårt att komma till ro och vaknar tusen gånger och ger sig inte förrän vi plockar upp henne. Det blir inte många timmar i sträck vi sover.
Jag sover ibland med öronproppar på grund av okristligt tidiga morgonpass på jobbet, och har såna gånger så dåligt samvete över min sambo som måste dra det tunga skiftet helt själv.
Men inatt hjälpte inte ens öronpropparna och jag var tvungen att förflytta mig till soffan. I ett par timmar tills klockan ringde.

Det här har pågått i flera flera veckor och jag bara hoppas och väntar på att det ska vända snart. Att det bara är en fas hon går igenom. Efter en snabb research på nätet märker jag att vi tydligen inte är ensamma, hittar många föräldrar som desperat söker efter hjälp men som vanligt finns få svar och lite hjälp att få.

Det skrivs om allt från separationsångest till ryggbesvär eller tandvärk och jag antar att även denna gång får vi lita på magkänslan och helt enkelt göra det vi tror lindrar... Inatt provar vi att lägga ner hennes stora (och med stora menar jag STORA) hund i sängen och ser om hon kan känna sig trygg med den så vi kan sova i varsin säng inatt. Både vi och hon sover ju bättre då.

Den här sömnbristen gör en lättretlig och lättstött och till och med lite apatisk ibland. Vi försöker turas om att sova när det går, och lägga sig att vila när det finns tillfälle.

I helgen är jag ledig och det känns helt fantastiskt. Ska strax krypa i säng och njuta av att ha morgonen framför mig då jag får vara hemma med mina raringar.
Hur bra låter inte det?