Ledig dag idag och den har varit så otroligt välkommen.

Några timmar till att hämta andan och bocka av lite på "att göra listan" som aldrig tycks bli mindre.
Jag förstår inte, det känns som att det alltid alltid är hundra saker att göra och stå i, personer att besöka, samtal att ringa, kylskåpet är alltid tomt och golven behöver konstant dammsugas.

Typiskt småbarnsföräldrar kanske, men jag vill inte leva med den här stressen i bakhuvudet hela tiden och en känsla av att jag helt enkelt aldrig hinner ikapp!

Dessutom har vi ju "bara" ett barn än så länge så det borde inte vara så mycket pusslande egentligen.
Och det blir väl det man gör det till, men jag gillar inte denna känsla av att vara otillräcklig. Kanske oftast för att orken inte finns när det är dags att börja tänka på sig själv.

Det handlar väl om att prioritera, att lära sig under tidens gång vad som är värt att lägga ner tid på och inte. Vad som faktiskt kan vänta och vad man mår bra av att göra.

Idag har vi inte gjort så mycket, bara det allra nödvändigaste. Tvätta, handla, städa lite, fixat lite jobbgrejer.

Och sen har jag suttit med en kaffe i handen och fötterna på vardagsrumsbordet.
Så jäkla bra.

Det är väl inte så konstigt egentligen.
Att kroppen inte hänger med liksom.

Att på helgen helt plötsligt gå och lägga sig,
när man egentligen brukar stiga upp.

Att vinka hejdå till en kompis som ska ta taxi hem,
när man annars brukar vara på väg till jobb.

Två steg framåt och ett steg bakåt.

Sakta men säkert tar jag små kliv till att bli mer den jag vill vara. Den jag egentligen är.
Bort från denna dåliga självkänsla och den oro och ångest som ibland håller mig fången likt en rävsax.

Och det må jag säga, varje pyttelitet steg som för andra knappt räknas, känns för mig som ett gigantiskt första steg på månen.
Så många fina dörrar som öppnas när andra dåliga stängs, och en känsla av lycka som infinner sig.

Usch usch usch vad vi sover dåligt nu.
Alla tre.
Ellen har svårt att komma till ro och vaknar tusen gånger och ger sig inte förrän vi plockar upp henne. Det blir inte många timmar i sträck vi sover.
Jag sover ibland med öronproppar på grund av okristligt tidiga morgonpass på jobbet, och har såna gånger så dåligt samvete över min sambo som måste dra det tunga skiftet helt själv.
Men inatt hjälpte inte ens öronpropparna och jag var tvungen att förflytta mig till soffan. I ett par timmar tills klockan ringde.

Det här har pågått i flera flera veckor och jag bara hoppas och väntar på att det ska vända snart. Att det bara är en fas hon går igenom. Efter en snabb research på nätet märker jag att vi tydligen inte är ensamma, hittar många föräldrar som desperat söker efter hjälp men som vanligt finns få svar och lite hjälp att få.

Det skrivs om allt från separationsångest till ryggbesvär eller tandvärk och jag antar att även denna gång får vi lita på magkänslan och helt enkelt göra det vi tror lindrar... Inatt provar vi att lägga ner hennes stora (och med stora menar jag STORA) hund i sängen och ser om hon kan känna sig trygg med den så vi kan sova i varsin säng inatt. Både vi och hon sover ju bättre då.

Den här sömnbristen gör en lättretlig och lättstött och till och med lite apatisk ibland. Vi försöker turas om att sova när det går, och lägga sig att vila när det finns tillfälle.

I helgen är jag ledig och det känns helt fantastiskt. Ska strax krypa i säng och njuta av att ha morgonen framför mig då jag får vara hemma med mina raringar.
Hur bra låter inte det?

Känner mig lyckligt lottad som kan åka hem på lunchrasten och få lite intensivt mys med lillan och pappan. Idag hann vi sitta alla 3 i sandlådan en stund innan det var dags att jobba igen.

Vi, som så många andra föräldrar, frågar oss själva "vad gjorde vi egentligen innan vi fick Ellen?. Jag menar, all denna tid som läggs på pussar och kramar, lek i lekparken, bråka om att man måste ta på sig kläder, bråka om att ta av sig kläder och allt annat man hinner med på en dag..
Vad la vi tiden på förr?

Om jag tänker tillbaka så känns livet på ett sätt rätt meningslöst innan vi fick vår lilla tjej. Och just nu kan jag nog säga är den roligaste perioden hittills, Ellen lär sig så otroligt mycket och härmar precis allt vi gör. Det låter klyschigt men jag måste ändå säga att jag älskar henne mer och mer för varje dag.

Idag var det en bra lördag.
Sovmorgon, en massa mys med lillan, härlig promenad med barnvagnen. Helgstäda lägenheten, kolla på lite kläder, handla lite och sen en liten powernap på eftermiddan.
Gjort saker men tagit det lugnt ändå.

Idag var det en bra lördag, OM det inte vore för att sovmorgonen berodde på att jag jobbade natt igår, och eftermiddagens powernap berodde på att jag ska jobba inatt igen.

Jaja. Bara att kämpa på. Riktigt skönt att veta att det dröjer flera veckor tills nästa natt-jobbar-helg.
Jag är liksom så trött.

Nu har jag iaf snart ett nytt träningskort i min ägo och jag är sjukt peppad. Dom har byggt en ny Iksu-anläggning precis bredvid oss så det blir lätt för mig att slinka förbi. Vi får det billigt genom jobbet och så länge vi bor där vi bor kunde det inte bli bättre.

Nästa helg är jag ledig igen.
Nedräkningen har börjat ;-).