Helt plötsligt så inser jag att det inte alls är länge kvar tills Ellen ska börja på dagis. Mammahjärtat värker och det känns hemskt att någon annan ska få spendera hela dagarna med vår guldklimp. Så mycket vi kommer gå miste om. Insikten träffar som ett slag i magen.

Det ska bli spännande att se hur hon utvecklas och lär sig saker och för hennes del kommer det nog bli kanon.
För oss också förståss, det kommer kännas ovant att båda jobbar men vi är verkligen glada att båda har ett jobb att gå till.

Men mycket pusslande kommer det tyvärr att bli. Ellen har inte fått plats på något av dagisen vi önskade utan kommer måsta börja på en "uppsamlingsförskola" och det känns inte alls kul. Dels för att vi inte vet hur vi ska lösa det här med transport till och från dagiset (när det inte ens går några bussar dit!!) och dels för att jag så gärna hade velat att hon skulle slippa bli omskolad så många gånger.
Vi kommer ju hursomhelst bli tvungna att flytta inom en snar framtid så omskolning är ju ett nödvändigt ont.

Både jag och Martin jobbar oregelbundna tider så vi får hoppas vi kan få hjälp av vänner och familjer att hämta från dagis tills situationen ser annorlunda ut.