Så här är det nästan jämt.
Vid den här tiden på kvällarna.

Man har äntligen fått ungen att sova, och alla planer man smidit under dagen och saker man planerat att göra ”bara hon somnar” går i stöpet på grund av att energin tar slut ungefär precis då dom små ögonlocken faller ihop.

Då sitter man där, som en hösäck, ett kolli. Och tankarna byts mot ”hänga tvätt” till ”dö en skön och långsam död i soffan”.
Ja inte orkar man göra många knop.

Det är först nu, efter 10 månader, som jag känner hur trött jag är och hur lite jag sovit i perioder under det gångna året. Vilken himla tur jag hade som fick gå hem från jobbet med havandeskapspenning 2 månader i förtid och verkligen vila upp mig innan det bar till.

Idag är det ett år och tio dagar sen jag var på jobbet, det känns så jäkla skönt och jag har inte längtat tillbaka en endaste minut. Ett helt år har gått och jag står på andra sidan med fötterna fortfarande på jorden och har fått många svar på frågor jag inte ens visste jag hade. Det har gjort mig till en annan människa på många sätt, men det är inget jag önskar ogjort. Det har varit det häftigaste och roligaste men också det jobbigaste och tröttaste året i mitt liv, och jag kommer alltid sakna att jag inte fått uppleva det med mina närmaste vänner som varit på andra ställen i sverige och världen.

Vem vet var vi alla kommer befinna oss om ytterligare ett år, tanken är spännande men också lite skrämmande, och jag vet att var vi än befinner oss så hittar vi alltid hem igen.

Och i sommar ska vi ta igen det med råge, många av oss.




Jag säger godnatt med bilder från när Ellen lekte kylskåpshuligan efter vår senaste handling.