Idag blir Ellen 10 månader och det är omtumlande att hon blivit så stor, att tiden gått så fort- men ändå långsamt, och jag kan fortfarande inte riktigt förstå att jag har blivit mamma! 

Det slår mig ibland när jag tex står i kön på Ica, och ser mig omkring, att herregud..
- här står jag och håller i mitt BARN... När hände allt detta?! 
När vi i måndags åt lunch ute på grund av fläktbyte i lägenheten, ser jag två tjejer sitta på andra sidan restaurangen och glo, jag hann bli riktigt irriterad tills jag förstod att dom bara spanade in lillan.
Det är väldigt många saker som kommit naturligt för mig med detta att skaffa barn och ha barn och vara förälder, och man tycker ju att efter 9 månader i magen och 10 månader utanför borde poletten trilla ner. Men det är bara så fantastiskt och otroligt att vara med om någonting som ens första barns födelse, det är en så stor händelse att det är svårt att greppa.

Jag minns min barnmorska på mvc berättade för mig om att när hennes första son föddes och sen började på dagis kunde hon fortfarande bli förundrad när han kom springande mot henne och ropade "mamma". 
Är det jag?



Nä, nu ska vi iväg till bvc och väga den här guldklimpen.