om att vara

Åh, puh. Så jäkla skönt att sätta sig ner i soffan efter en hel dag med lillan.

Tvätten borde vikas, blommorna borde vattnas, disken borde åka in i skåpen.

Men nä.

I onsdags blev jag bjuden på opera, av svärmor. Som en tidig födelsedagspresent. Vi såg Carmen.

Det var första gången vi gick på opera båda två och visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss, men vi gick nöjda därifrån. Och det känns ju konstigt om man skulle säga att det var dåligt, nr dom är så jäkla duktiga.

Det var roligt att gå ut bland folk och vara en i mängden liksom. Vi drack ett glas vin i pausen och minglade.

När jag kom hem satt Martin med ett par vänner och såg fotboll och drack en öl. Ellen sov så gott och vi hade fått lite egentid fast på olika håll.

För det handlar väl om det, att man på npgot sätt måste hitta tillbaka till sig själv, Även om jag är en helt annan nu än för ett år sedan. Vi är inte bara mamma och pappa och föräldrar utan vi är även dom vi var innan allt detta.

lite förvirrat kanske, men jag tycker det är viktigt att man inte glömmer bort sig själv i det hela.

Och Ellen då, senaste veckan har hon nu ätit välling på natten med pappa. så sjukt konstigt för mig att försöka släppa kontrollen och istället ligga kvar i sängen. För det går inte med mig, då bara skriker hon tills jag ger efter och ammar (vilket inte dröjer så speciellt länge). I fredags däremot, fick jag ge henne välling innan hon somnade. Konstig och härlig känsla på samma gång.

Det här med Att kunna ha vanliga kläder igen. Med vanliga menar jag att slippa tänka på att ha på sig tröjor som man lätt kan svänga av sig, eller lyfta på. En klänning tillexempel.. inte så amningsvänlig.

Men nu får man börja tänka om.

Om jag får säga det själv, har jag varit sjukt duktig. Jag tänker tillbaka på när jag var gravid och frågade min ena syster om hur länge hon ammat sitt tredje barn. När jag fick höra att hon ammat i 9 månader höll jag på få dåndimpen!

ATt hon orkade! Det skulle jag aldrig palla.

Sen kom jag på mig själv när det hade gått dryga 7 månader och jag ammade av bara farten.

Så det kan gå.

Men ja, det är rart med barn. Nu, efter 8 månader, då vi äntligen fått henne att äta välling, är det det ENDA hon vill äta. Hon totalvägrade idag allt som hade med barnmat att göra liksom gröt och fruktpuré.

Vem vet vad hon hittar på imorgon.

Ingen dag är den andra lik, och det är väl tur.

Så jäkla skönt att sätta sig ner i soffan efter en hel dag med lillan. 

Tvätten borde vikas, blommorna borde vattnas, disken borde åka in i skåpen.

Men nä.

I onsdags blev jag bjuden på opera, av svärmor. Som en tidig födelsedagspresent. Vi såg Carmen.

Det var första gången vi gick på opera båda två och visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss, men vi gick nöjda därifrån. Och det känns ju konstigt om man skulle säga att det var dåligt, när dom är så jäkla duktiga.

Det var roligt att gå ut bland folk och vara en i mängden liksom. Vi drack ett glas vin i pausen och minglade.

När jag kom hem satt Martin med ett par vänner och såg fotboll och drack en öl.

Ellen sov så gott och vi hade fått lite egentid fast på olika håll.

För det handlar väl om det, att man på något sätt måste hitta tillbaka till sig själv, även om jag är en helt annan nu än för ett år sedan. Vi är inte bara mamma och pappa och föräldrar utan vi är även dom vi var innan allt detta.

Lite förvirrat kanske, men jag tycker det är viktigt att man inte glömmer bort sig själv i det hela.

Och Ellen då, senaste veckan har hon nu ätit välling på natten med pappa. Så sjukt konstigt för mig att försöka släppa kontrollen och istället ligga kvar i sängen. För det går inte med mig, då bara skriker hon tills jag ger efter och ammar (vilket inte dröjer så speciellt länge).
I fredags däremot, fick jag ge henne välling innan hon somnade. Konstig och härlig känsla på samma gång.

Det här med Att kunna ha vanliga kläder igen. Med vanliga menar jag att slippa tänka på att ha på sig tröjor som man lätt kan svänga av sig, eller lyfta på.
En klänning tillexempel.. inte så amningsvänlig.

Men nu får man börja tänka om.

Om jag får säga det själv, har jag varit sjukt duktig. Jag tänker tillbaka på när jag var gravid och frågade min ena syster om hur länge hon ammat sitt tredje barn. När jag fick höra att hon ammat i 9 månader höll jag på få dåndimpen! 

ATt hon orkade! Det skulle jag aldrig palla.

Sen kom jag på mig själv när det hade gått dryga 7 månader och jag ammade av bara farten.

Så det kan gå.

Men ja, det är rart med barn. Nu, efter 8 månader, då vi äntligen fått henne att äta välling, är det det ENDA hon vill äta. Hon totalvägrade idag allt som hade med barnmat att göra liksom gröt och fruktpuré.

Vem vet vad hon hittar på imorgon.

Ingen dag är den andra lik, och det är väl tur.

Nu ska jag dricka te, och försöka få katten att sluta jama.