Men det här sista året har varit så händelserikt och gått så fort att jag inte ens kan beskriva det. JAg är fortfarande överväldigad av känslor, jag är helt besatt av kärlek till detta lilla liv vi skapat. Mina tankar går hela tiden tillbaka till den här tiden förra året då vi gick i väntans tider och jag minns förväntningarna och hur det kändes att ha en växande mage som det vore igår.

Ellen blir bara busigare och busigare och nu kan man inte lämna henne ensam i 2 sekunder. Det är alltid något nytt i görningen. Hon stoppar i sig allt hon får tag i och det jag ställer undan plockar hon fram och så håller det på.

Den här magsjukan vi åkte på har spridit sig som ringar på vattnet kring bekanta och vänner, och jag är bokstavligen så sjukt less på att höra om det. Jag önskar jag var en sån person som inte oroade sig och kunde ta saker med lite mer nypa salt, men så är inte fallet. 


Mycket att göra nu och jag ska strax iväg och köpa födelsedagspresent till syrran som fyller år imorgon, Ellen vilar och laddar batterierna.