Äh, jag kapitulerar. Bara sådär, jag ger upp. Jag vill bara krypa upp i något litet hörn någonstans och tycka synd om mig själv och att andra ska göra det också. Känna mig liten igen och bli tröstad, få höra att allt kommer lösa sig om jag bara håller ut lite till.



Jag saknar er, mina vänner långtbortistan och ni i kurrekurreduttland!



Jag måste abslut se till att hitta på något för mig själv snart. Fick ju presentkort på Hårizont av Martin i julklapp, kanske ska ta och boka in en tid för det. Och en massage, har ju en bekant som masserar för 250 kronor. Det är jag värd.

Jag har fått ha Martin hemma varje kväll den här veckan, han har slutat 17 och vi har inte haft något planerat på kvällarna utan mest tagit det som det kommit. Och oj vad jag uppskattat det, det har varit alldeles för stressigt med allt julstök och annat så jag har givit mig själv ett nyårslöfte om att stressa mindre. Jag känner att min kropp och mitt sinne har fått lida och jag tar det som ett varningstecken innan det är för sent.


Jag har så höga krav på mig själv och tillslut tar det bara stopp. Jag vet att jag inte kan lösa världsproblemen men oj vad jag ger mig ut för att göra det.. Jag borde lova mig själv att lyssna mer på mina egna råd.


Usch, vad deppigt allt låter. Men det får vara så för tillfället. Nu ska jag krypa ner i sängen snart och hoppas på en sömnig natt utan mardrömmar och tar nya krafter imorgon!