ensam mamma söker
jag var väldigt medveten om att mitt liv skulle förändras så fort ellen föddes. men på vilket sätt det skulle förändras kan man ju aldrig riktigt föreställa sg. jag kunde inte tänka mig att jag skulle känna mig så ensam som jag gjort. missförstå mig inte.. jag har världens bästa sambo, familj och vänner. och jag är så otroligt glad för att ellen får växa upp bland så många människor som älskar och uppskattar henne.
men inom mig och i mig själv kan jag ibland känna mig så ensam. jag tror att lite av det kommer med att vi är först i vår kompiskrets som fått barn.
jag ser ofta negativt på saker, glaset är ofta halvtomt hellre än halvfullt. det är verkligen en av mina svaga sidor, och jag jobbar med det varje dag för att försöka se det positiva i saker. det är av någon outgrundlig anledning svårt, när jag har så mycket att vara glad över.
den här ensamheten kommer över mig när jag känner mig oförstådd. när det känns som alla andras liv rullar på som vanligt,... och mitt? på ett sätt har jag tryckt på paus, men på ett annat sätt spolas det framåt i den hastighet att jag inte hinner med.
jag har aldrig varit rädd flr att vara den som skaffar barn först, med den erfarenhet som 6 syskonbarn gett mig känner jag mig rätt säker. att vagga, vyssja, byta blöja och mata är inget som skräömmer mig, gör mig förvirrad eller får mig att frysa till. att skaffa barn är något jag längtat efter och velat göra länge. och att barn skriker, det är bara att acceptera. även om det ibland känns som väldigt dålig tajmin när man står i kön på ica, i ett provrum på kappahl eller när man är bortbjuden.
"nu kommer ditt liv aldrig mera bli som förr" - är något jag ofta fick höra under dom 9 månader jag gick i väntans tider. och nej, jag kunde ju inte annat än att hålla med. men det är svårt att föreställa sig hur bra koll på läget man än tror man har och man måste själv uppleva det för att helt förstå hur det känns.
jag kan ju självklart inte klandra dom som inte har haft samma tur som jag, som fått vara med att sköta små barn. det är inte deras fel att dom inte vet vad dom ska fråga om, hur det känns eller vad man behöver som nybliven mamma. jag är så tacksam för dom fina människorna vi har i våra liv. och när våra kompisar får barn står vi gärna där och ger råd.
Hej, nu är jag här och kladdar ner ett par rader igen, det var länge sen sist....
Innan jag fick barn och lyssnade till mina vänners 'problem' med sina barn så trodde jag verkligen att jag fattade vad de menade och att jag förstod deras situation, men..... Nu när man har ett eget barn i sitt liv så inser man att man kanske inte alls förstod djupet och känslorna bakom det ens vänner hade beskrivit för en.
Det finns så många olika lager i det här med att bli mamma och ibland ligger lagren så nära att det är svårt att skilja på vad det är som man egentligen känner. Ensamheten som du beskriver är väl en sån sak, att ingen riktigt förstår vad eller hur man känner det, och kanske kan man inte själv heller förklara? Men jag avslutar med ett par tröstande ord som säger att det kommer att bli bättre. Jag tror att det handlar om att den stora omställningen inombords, som ibland känns som ett kaos, lägger sig till rätta. Jag vet iallafall att det har blivit bättre för mig.
Det enda jag kan känna att jag brottas lite med nu är tankar som kanske inte borde komma förrän långt senare... Tänk om nåt hemskt skulle hända Livia, hur skulle jag kunna leva vidare då? Eller hur känns det när ens eget liv är på väg att ta slut och man vet att man kommer att lämna sina barn inom en kort tid? Det enda är väl att verkligen leva dagarna fullt ut och njuta av sin familj och inte ta livet för givet. Men jag är väl lite som du och har en alldeles för negativ syn på det mesta....
Nu har Livia vaknat till så nu ska jag ner i sängen och mysa med en nyvaken tjej. Ha det gott! /Fd grannen :)
annelie, boo.
jag hatar att du känner dig ensam.
önskar jag kunde vara mer med.
veckans mission blir att ringa.
du är ju så viktig
hjärtat är med dig från malmö
