Ojojoj efter att ha matvägrat sover hon nu äntligen.

Nu var det längesen sist. Det har enkelt inte funnits tid och jag  har inte känt mig motiverad. Vi har hunnit med mycket, Ellen har döpts och vi har köpt en ny bil. Eller ja, en nyare, och det känns nu väldigt lyxigt att ha lte extra plats. Det blir lätt fullt när man ska ha med vagn, skötväska, kattbur, kattlåda, och alla onödiga grejer som jag drar med mig när vi ska till stugan tex.

Dopet ägde rum förra lördagen i Stadskyrkan med släkt och några vänner, därefter bjöd vi på smörgåstårta och fika i församlingsgården. Ellen sov sig igenom hela dopet och vaknade precis när det var dags att gå ut ur kyrkan.  Vi är jättenöjda med Pär och Jakob som spelade sweet child of mine och Isn’t she lovely, inte ett öga var torrt. Presentbordet var fullt med kläder, fotoramar, smycken, ljuslyktor, leksaker, mjukisdjur och massa annat och vi är otroligt tacksamma till alla som ville vara med och fira.

Idag blir det bara en hemmadag har jag bestämt. Jag har gjort ett försök till att rensa i klädkammaren och gå igenom doppresenterna, men dom står nu bara oorganiserade i hallen istället. Ska laga lite lunch nu medan lillan sover och se Greys Anatomy, och sen gör jag ett nytt försök imorogn istället.

jag var väldigt medveten om att mitt liv skulle förändras så fort ellen föddes. men på vilket sätt det skulle förändras kan man ju aldrig riktigt föreställa sg. jag kunde inte tänka mig att jag skulle känna mig så ensam som jag gjort. missförstå mig inte.. jag har världens bästa sambo, familj och vänner. och jag är så otroligt glad för att ellen får växa upp bland så många människor som älskar och uppskattar henne.

men inom mig och i mig själv kan jag ibland känna mig så ensam. jag tror att lite av det kommer med att vi är först i vår kompiskrets som fått barn.

jag ser ofta negativt på saker, glaset är ofta halvtomt hellre än halvfullt. det är verkligen en av mina svaga sidor, och jag jobbar med det varje dag för att försöka se det positiva i saker. det är av någon outgrundlig anledning svårt, när jag har så mycket att vara glad över.

den här ensamheten kommer över mig när jag känner mig oförstådd. när det känns som alla andras liv rullar på som vanligt,... och mitt? på ett sätt har jag tryckt på paus, men på ett annat sätt spolas det framåt i den hastighet att jag inte hinner med.

jag har aldrig varit rädd flr att vara den som skaffar barn först, med den erfarenhet som 6 syskonbarn gett mig känner jag mig rätt säker. att vagga, vyssja, byta blöja och mata är inget som skräömmer mig, gör mig förvirrad eller får mig att frysa till. att skaffa barn är något jag längtat efter och velat göra länge. och att barn skriker, det är bara att acceptera. även om det ibland känns som väldigt dålig tajmin när man står i kön på ica, i ett provrum på kappahl eller när man är bortbjuden.

"nu kommer ditt liv aldrig mera bli som förr" - är något jag ofta fick höra under dom 9 månader jag gick i väntans tider. och nej, jag kunde ju inte annat än att hålla med. men det är svårt att föreställa sig hur bra koll på läget man än tror man har och man måste själv uppleva det för att helt förstå hur det känns.

jag kan ju självklart inte klandra dom som inte har haft samma tur som jag, som fått vara med att sköta små barn. det är inte deras fel att dom inte vet vad dom ska fråga om, hur  det känns eller vad man behöver som nybliven mamma. jag är så tacksam för dom fina människorna vi har i våra liv. och när våra kompisar får barn står vi gärna där och ger råd.