Snart, snart, har jag klarat detta. Klockan 18 ikväll har jag varit ensam i 4 dygn, och klockan 22 räknar jag med att Martin kliver in genom dörren, om det inte blir några förseningar.

Det har faktiskt gått rätt okej måste jag säga, hur bra är inte jag! Jag har ju förstås inte riktigt tillåtit mig själv att känna efter, men nu känner jag att muren jag byggt upp håller på att knaka i fogarna och jag börjar inse hur mycket jag saknar honom och att jag är utmattad både känslomässigt och fysiskt. Det var otroligt jobbigt att säga hejdå i torsdagskväll, men hur fantastiskt kommer det inte bli att vara 3 igen.. Om 20 minuter kliver Martin på planet till Arlanda och jag räknar timmar, minuter, sekunder... Jag antar att jag kommer fälla en och annan tår ikväll.

I fredags åkte vi till stugan och det har varit bra att få maten serverad på bordet av mamma, och någon som håller mig sällskap. Igår, på vägen hem, hälsade vi på mina syskonbarn Frida och Sofia som fyllde 9 år, och blev där bjudna på pizza. Jag drog ut på tiden lite så att det skulle i princip bara att natta lillan när vi kom hem, men då var det tydligen dags för lek. JAg börjar bli less på mig själv och min egen röst efter att ha sjunigt mig hes på Mors lilla Olle, En sockerbagare, Blinka lilla stjärna, Byssan lull, Prästens lilla kråka och andra hitlåtar om och om igen. Men alltid roar det någon, och i det här fallet: Ellen.