Bf + 3.
Det säger väl allt.
Fast jag kämpar på. Försöker iaf. Var hos barnmorskan igår, min ordinarie har semester så det fick bli en annan men hon var trevlig också. Jag hade hoppats på att hon skulle kunna göra en undersökning så jag fick veta om det hänt nåt, men nä det ville hon inte. Ville inte få upp mina förhoppningar om att det skulle starta snart och sen kanske det inte gör det... Jag förstår tanken men samtidigt hade det varit ganska skönt att få lite positiva nyheter, eller nyheter iaf, nu känns det bara som att jag är fast i ingenmansland och alltid kommer vara gravid. Plötsligt händer det, jag vet, men åh vad less jag är. Och ja, det har bara gått 3-4 dagar över tiden beroende på hur man räknar, men det känns som en evighet. Det känns som att bara dagarna glider mig ur händerna och en känsla av misslyckande tränger på. 

Idag har jag bara känt för att grina. Det har bara varit en sån dag. Imorgon blir nog bättre, det har jag ställt in mig på. Jag kommer vakna med mer energi och ska njuta av dagen. 

Samtidigt som jag verkligen vill föda, är jag fortfarande sjukt nervös och känner mig inte helt redo. Det kanske man aldrig riktigt gör?

Vi har spenderat Martins första semesterdagar i stugan, haft det underbart bra. Vi fick låna dubbelsängen hos Carola och dom tog gästsängarna, jättesnällt och vi har sovit bra. Vi har varit på marknad, hemvändardag, firat födelsedag, grillat, solat och målat gäststugan. Fint väder har vi haft och kände oss ganska nöjda när vi kom hem till stan igen. Vi ska försöka fördriva ett par dagar i stan nu, så får vi se vad som händer. 

Martin är på fisketur och jag tror jag ska krypa ner i sängen rätt snart. Det sparkas så mycket i magen ikväll så jag tror pyret försöker hitta en alternativ flyktväg!