Det blev en liten Ellen...
Efter mycket namnfunderingar kom vi fram till att hon ska heta Ellen. Inget namn vi hade tänkt så mycket på innan, men det känns liksom rätt att hon ska heta det. Så får det bli.
Jag har så många tankar och känslor jag vill dela med mig av. Jag svämmar över. Men det får bli en annan gång, jag och Ellen är ensamma hemma ett tag för Martin är och träffar jobbarkompisar. Ellen ligger och gnyr och grymtar i vagnen och vill att jag ska vagga henne, och hennes ord är min lag nu för tiden.
Mamma-känslorna ökar för varje dag och jag blir som besatt av henne. Hennes lukt, hennes små små fingrar och tår, hennes mjuka hår, hennes söta näsa och hennes omedvetna leenden. Jag kan inte få nog och verkligheten tynar bort i jämförelse.
Jag blir uppfylld av känslor av lycka och det är svårt att förstå att vi är en liten familj.
Nu ska vi lägga oss i sängen och vänta på pappan som snart kommer hem. Han kan inte hålla sig borta så länge från oss, som tur är :)
Kommentarer
Sandra Olervo
Hej!
Allt som skrivs känner man igen och om jag tillät mig att verkligen känna det du skriver så skulle tårarna rinna för fullt. Jag har lärt mig att hålla känslorna i schack för annars skulle jag inte göra mycket mer än att sitta och grina.
Den där besattheten som du skriver om tar aldrig slut. Hela tiden lägger barnet till med något nytt som man totalt fastnar för. Så underligt härligt att iaktta sitt barn, varje rörelse som kan verka obetydlig för någon annan värmer ens hjärta på ett sätt som inte går att förklara. Med all den nya och större kärleken i mitt liv så känner jag mig mer levande och mänsklig än vad jag någonsin gjort.
Jag längtar tills vi får ses!
Trackback
