Jahapp. Blev precis ensam hemma och tänkte ägna mig åt en stunds bloggande, längesen jag vet, men vad händer- Jo Ellen vaknar. Inte för att det gör mig något, hon är ju min favorittjej. Martin stack iväg på en väldigt impulsiv biodejt med ett par vänner, och 2 timmar klarar vi oss ju utan honom, även om vi nog hinner längta ihjäl oss under tiden. Dessutom måste vi ju börja vänja oss, bara en och en halv vecka kvar tills Martin börjar jobba igen. Bu.

Hur mycket man än uppskattar Ellens vakna perioder, som nu blir längre och längre, är det väldigt skönt att ibland få en stund för sig själv för att reflektera över vad som egentligen händer. Jag skulle vilja skriva mer, mest för min egen del, om allt som händer i mitt liv just nu, så att jag inte glömmer bort känslan av att vara nybliven mamma. Inte för att jag tror att det är en sak man glömmer lätt, men efter många samtal med svärmödrar, mamma, syskon och andra mammor i min närhet verkar det vara många saker som faller bort med tiden.

Det är så mycket jag vill göra just nu. Mycket jag vill komma ihåg, mycket jag vill föra vidare, mycket jag vill prata om, mycket jag vill fota. Varje litet steg i hennes utveckling vill jag dokumentera. En känsla av att vara besatt känns inte helt främmande. Man längtar efter framtiden och vad den har att erbjuda samtidigt som man njuter i stunden.

Senaste veckan har lillan varit missnöjd och ledsen med magknip. Vi ska prova droppar mot spädbarnskolik och kolla om det hjälper. Idag var det besök hos bvc och hon växer så det knakar, så det är ju inget att oroa sig för, men så tråkigt att bara stå vid sidan om och vara hjälplös när hon har ont.


Och titta, nu har jag ju faktiskt hunnit skriva lite. Det ska inte dröja lika länge till nästa gång.