igår var en riktigt tung dag! ellen hade bestämt sig för att hon skulle vara vaken. punkt. vi försökte med konstens alla regler men vi lyckades inte få henne att somna mer än, ja en kvart kanske som längst. till slut när klockan var halv elva, gav hon upp. och sov till fem nästan. helt otroligt.

idag har det gått lite bättre, hon har sovit i korta perioder under dagen, och för ca tjugo minuter sen slutade armarna att fäkta och benen att sparka. blir spännande att se hur länge hon sover inatt.

jag känner att jag omedvetet söker och trevar efter lite rutiner i vardan. och det är väl inte så konstigt, människan är väl ett vanedjur. jag kommer på mig själv med att längta efter bestämda sovtider, att veta när det är matdags, träningsrutiner och kontinuitet. nackdelen är bara att oftast när jag fått in lite vanor och rutiner i mitt liv så blir jag uttråkad och längtar efter förändring, och så är karusellen igång igen... 

det man ofta får höra som småbarnsförälder är: njut!
njut medan du kan, njut medan det varar, njut medan hon är liten, njut av att vara hemma hela dagarna, och så vidare...
men hur lätt är det att njuta, när man inte riktigt förstår vad det är man har? att inte förstå hur bra man har det, att inte ha någon distans till det hela, att hela tiden bli uppmärksammad på hur fort tiden går när man räknar tillvaron i veckor..